Aftonbladet – 31 oktober 1842, sida 2

— Då skulle jag siga att det är till den eviga staden, som ni ännu en gång måste begifva er, ty endast der kan ert lifs roman utveckla sig, det är der, ni varit älskad, det är der, som friden och sällheten kanhända ännu en. gång vänta er. Hör mig, Diva! jag bar frågat signor Palestri om er förflutna tid, som bör intressera mig lika mycket, som er framtid. Ien helt faderlig afsigt, hvilkez ni, såsom jag hop pås, skall ursäkta, bar jag sökt genomtränga den hemlighet, bvarmed ni omhöjjer er; jag bar öfverbopat med frågor den hedersman, som auntvardade er åt den sextiåra gubbens beskydd; han bar icke anförtrott mig mera än en sak, nemligen att pi varit mycket olycklig och mycket undergifven i ert öde; dervid har han stannat, måhända i den förmodan, att min poetiska ingifvelse skulle supplera, hvad som fattades i hans underrättelser. — Palestri kunde icke, återtog Diva, efter ett ögonblicks eftertanka, gå vidare, utan att från sin fantasi hemta ämnen för min historia; han känner icke mer. — Må vara; men Palestri sjelf tror, att ni, utan att blottställa ert lugn, kan uppträda i Rom en säsong; ban önskar det ganska liflig:; ty han bar icke hört er, sedan ni uppträdde på scener, och maestron längtar efter att applådera sin elev, — Nå väl, jag vill icke bestämdt säga nej; v: få se längre fram. Vi... — Vi skola resa, inte sannt? Men, mitt barn, jag är skyldig er det sista förtroendet, och detta är det grymmaste för mig sjelf. — Och hvad kan det vara? frågade Benedetta poeten, darrande af ångest. . — En befallning, som endast rörer mig alleo2, en befallning, som beröfvar mig nöjet att åt er offra mitt lif. Kejsarinnan Maria Theresia kallar mig till Wien. Före min skiljsmessa, kanhända för evigt, frin er, hade jag önskat se er