Aftonbladet – 29 oktober 1842, sida 2

atalarens egna ord) brott EMOT Conventiklarne. (bvarföre icke så gerna emzot Krigsartiklarne?) Nu framkalladez de tilltalade, hvilka, på framställd fråga om orsaken till deras förmenta sjelisvåld, gemenszmt upplyste, att tll en börian alde!es händelsevis, på vägen till och ifrån de o!fentliga gudetjensterna, likasom uzder de flockvis skedda vardringarna till missionsbören på Stora Herrestad, flere med dem lika tänkande kommit a!t sluta sig tillsammans, under samtal och rådfrågaingar i andeiga ämaen, äfvensom det kunnat hända, att de tilltalade, i dea mån de sedermera ansetts säkra i sin bibe kunskap och af Herren upplyste om saligbetens väg, bifvit anmodade att besöka en och annan band deras vänner för fortsätinivg af sådane förtroliga meddelanaden, hvilket de, af kristelig kärlek, gerna bifallit, utan ansan afsigt än alt uppbygga hvar andra inbördes; och hade slike sammankomster alltid börjats och siutats med bön och p:almers afsjungande. Trenne af de tiltalade. medgåfvo, att de möj ligen feat derigenom, att de icke afbålit sig från siörre folksamlingar; men den fjerde, drängen Sven Mattsson, förmente sig icke bafva gjor något, som af hans samvete kunde ogillas — hade från predikosto!ea hört uppläsas herr generalens och landshöfdingens strärga kusgörelse, samt erkände sig skyldig att hörsamma köga öfverhetens bud och befalnirgar, dock så, att när fråga vore om Guds ära, salighetens sak och den kristliga kärlekens utöfring, vile han heldre lyda Gud än menniskor. Dessutom trodde han sig icke hafva ö:verträdi verldslig ordning; skuile likväl sådant ouppsåtligen hafva skedt, så underkastade han sig laga ransakning och dom; men förmodade, att de emot boaom anmälde förhållanden titlhörde vederbör ig doms:ols pröfning, och åberopade g:u:diageas löfte om samvetsfribet; hvarje nte Sven Mattsson, till bevis på riktningen af hans och hans Jikstämmige vänners sträfvande och uprsåt, anhöll att nu få presentera flere förteckningar på personer bland allmogen, som han öfvertalat till allvarligt nykterhets!öfte; men br land:höfdiogen förklarade slik ammälan icke höra till saken, tilläggande harr gerzeralen och landshögen, att han inom länet gjort allt hvad han kunvat för nykterhetens sak; men att, om han ej kunde vara ifrig nykterhetsvän, utan att tillika bifva religionssvärmare, så bad han Gud bevara sig för all nykterhet. Härefter framstod hvar efter annan, såväl herr bäradsprosten som herr kyrkoherden Sundberg. och efter blomsterrika inledningar, fulla af lot ord åt herr generaten och landshöfdinger, för det ban i ett så ädelt och menniskoä!skande äscdamil värdigats träda inom tempiets murar, uppmanade de felarde att ångerfulit och botfärdigt emottaga den erbjudna benådoingen samt öppet erkänma och afbedja deras stora brottslighet, för hvilken annars: de våldförda sambällslagarne af dem skulle komma att utkräfva stränga ansvarspåföljder; men Sven Mattsson, hviken icke hade lust att alldeles obetingadt ändra iåsigter och blifva delaktig af den utlofvade pardonen, frågade frimodigt, om han, som bodde hos ett gudfruktigt fo!k, och ofta pägade, Mill sin egen och deras uppbyggelse, läsa högt utur Bibein och azxdra gudeliga böcker, skulle, dere: någon, möjigen äfven några främmande iotridde i stugan, vera skyldig ait abryta sia andakt, och då han af så väl herr landshöfdingen som herr kontraktsprosten Suzdberg erhöll det besked, att vid husliga andaktsöfningar främmande personer icke borde vara tillstädes, hvarföre han gjorde rättast at: gå afsides med sin bibel, förklarade han bestämdt, att ban icke på sådare vilkor kunde eiler ville förändra öfvertygelse cch handlingssätt. : Krocolänsman Wibbling hemstillde, om Sven Mattsson, som åberopat lagrum och författningar samt talat så advokatoriskt, att han ingalunda kur.de anses såsom af den heliga aada inspirerad, icke snarare borde betraktas såsom sjuk, och i sådan egenskap genast gripas, för att til linshäktet införpassas, hvilken hemsällan herr landshöfdingen hade godheten afslå, hvaremot närvarande förre trädgårdsmästaren Hallberg, som anmäijtes hafva varit besvärad af så kallade skakningar och ru sådant erkände, med försäkran, att han hädavefter ville afbåla sig från alla folksamingar, likväl, med anledning deraf, att han under den imposanta tilldrazgelsen i kyrkan, synbarligen hade spa: modiska ryckvingar i ansigtet, a: herr landshöfdir gen dömdes skyldig jatt genast till Jönköpi:g afföras, i trots af presterskapets förbön och ozktadt den, -om nedskrifvit denna relation, tog sig friheten erinra oro betänkligheten af den åtgärden att skilja Haliberg, som utan begagsande af lätemede!, vu reRn a a a sasson stro Palestri såg henne återkomma, med dödens Hlalhat Rå da etläöna anloetsdravaen och de stora