Aftonbladet – 27 oktober 1842, sida 2

prungligen blifvit odladt och sedan vidmakthål-l: et. Denna princip grundar sig väl egentligenls slott på enkel och naturlig rättvisa; emedan l! nagnaternes Herrerätt, i detta land likasom il: undra, icke har sitt upphof i annat än en insräktning, usurpation, våld emot landets äldrel nfödingar. Likväl har tidens välgörande siämning utöfvat en sådan inflytelse äfven på Un;erns adel, att Maria Theresias Urbarialförfattning, införandet af bondens rättighet att kunna å flytta och ombyta bostad samt möjligheten för honom att såsom ägare besitta jord, oaktadt den till en början mötte mycket motstånd hos le magyariske godsherrarne, dock — visserligen modifierad, men till sina hufvudgrunder densamma — blef af dem sjelfve antgen och gillad under sistförflutna decennium (åren 48536 och 4840). Detta uträttades genom grefve Stefan Szeåkenyis glödande fosteriandskänsla, en man, hvars tänkesätt och öfvertygelse genom resor i det vestra Europa blifvit utbildade och stadgide för friheten. — Hr B:s framställning läser man med stort intresse, och man beundrar i synnerhet den utomordentliga beläsenheten. En resande på stället skulle måhända i åtskilligt något inskränka förf:s slutomdöme om fördelaktigheten af den Ungerska slavens tillstånd, nu emot förr; men detta slutomdöme liter imedlertid så, att Ungraren såsom bonde för närvarande i allt det väsendtliga står sig ungefär lita godt som preussaren och den tyska bonden i allmänhet; men att han kommit till denna förmån med mindre uppoffringar. Härefter följer en afhandling om Latinet, såsom skriftspråk i våra dagars, af C. E. Z. — Förf. utgår ifrån en tysk lärd, professor Krebs, som utgifvit en Antibarbarns,, och i nit för latinskrifningens renbet sträckt sig så långt, att han icke vill tillåta begagnandet af andra ord och fraser, än dem, som förefinnas hos de båda Ciceronerne, Varro, Casar, Cornelius och till en del Livius; ehurm han dock besväras af många inkonseqvenser emot sin egen regel, den Hr Z. dessutom, oaktadt allt beröm i det hela, tillmäter föga rimlighet i fråga om tillämpningen. Sedan för! visat fruttlösheten i sträfvandet att på pklassisk latin uttrycka alla vår tids mångfaldiga, för den gamle romaren dels alldeles okända, dels icke i sina ruvarande betydelser kända begrepp, hela tankeföljder och termer, kommer han slutligen till följande trenne vigtiga frågor: 4) Bör all latinskrifning hädanefter upphöra? 2) Hvilket blir de lärdes språk, sedan latinet upphört alt vara det? och 3) Förlorar ej romerska litteraturen sitt värde derigenom att språket upphör att såsom skriftspråk begagnas? På den första frågan svarar förf. kdet ligga i öppen dager, att latinskrifnirgen måste bibehållas såsom en vigtig sida af specimen för latinsk kunskap., Om den andra säger han, att om aatinet äfven händarefter såsom skriftspråk i vetenskaper skall begagnas, förblifver det icke latin, utan öfvergår, såsom det börjat, till en förbistrad blandning af olikartade grundämnen; med andra ord, sträfvandet att här vara klassisk är rent af ogörligt. De lärde börja derföre ock att mer ocb mer allmänt författa sina afhandlingar på modersmålen. Rörande den tredje frågan utlåter förf. sig i förtäckta ord. Det är också klart, tyc ka vi, att romerska litteraturen, långt ifrån att till sitt värde förlora genom att studeras såsom ändamål; eNer för sin egen förtrfllighets skull, lider mycket mera af att, såsom bittills, höfvudsakligen blott inhbemtas som medel för latinskrifning. Man bar ieke funnit, att kärleken till de grekiske auktorerne eiler niten att studera grekiska språket aftagit, sedan man numera upphört att hos oss författa på grekiska; och lika lyckligt skulle säkert fallet blifva med den romerska Jitteraturen, om latin-chria-skrifningen tog ett slut. Hvad vi vilje anmärka emot Hr 1Z. är således blott det kategoriska svar hamn sjelf gifvit på sin första fråga. Ty hvarföre bör latinskrifningen bibehållas såsom specimen för latinsk kunskap, då skrifningen af grekiska icke vid akademierna fordras såsom specimen för kännedom i grekiskan? Ett stort och vigtigt skäl för latinskrifningen qvarstod alltid, så länge diplomatiska bandlingar skulle uppsättas på detta språk, eller det allmänt behöfdes såsom utvexlipgsmedel de lärde emellan. Men nör detta behof upphört, bortöder lärjungen nu sin tid härmed utan allt annat ändamål, än att en dag kunna afgifva ett specimen stili, för att sedan aldrig skrifva på latin mera. Och såvida detta specimen still i och för sig sjelf (d. v. s. utan hänsyn till latinskrifnings bruk i diplomati eller lärda afbandlingar) omöjligen ksn gagna mer än ett dylikt i hvarje af de andra gamla språken, hvilket icke anses heböfvas vidare, så förfaller RUE Ta ENN ar Ur OT NL NN TANDEN