Aftonbladet – 26 oktober 1842, sida 3

man måste släpa och sammangurgla, för att fi publiken att applådera. Hon deklamerar förträffligt. Hon känner alla regler för det dramatiska föredraget, hon vet hvar likgiltighet hvar ironi, hvar långsamt och hvar fort talande verkar, hela hennas spel är, såsom det heter på det tyska teaterspråket, sammansatt af Druckern, men hvad hon talar utgår ej från henne sjelf. Ingenting ulmattar, ingenting rör henne. Hon älskar ej, hon kan ej ens le Chimese, och ej ett enda leende! Ej en gång ett drag på munnen, som kunnat blifva ett leende, men förvandlat sig till ett drag af smärta. Det enda ställe, då bon var nära att visa känsla, var då hon slutar 8 akten, 4 scenen, med att säga till Rodrigue: Sors vainqueur dun combat dont Chimene est le prix, Adiew: ce mot lache me fait rougir de honte. Den känsla hon härvid visade, bes:od i följande: Hon delade ordet Chimåne i dess tre stafvelser och satte ett formligt, musikaliskt drillteeken : öfver hvardera. Först drillade hon Chi-, sedan bräkte hon måoch lät. rallentardo hela den musikaliska figuren löpa ut i den sista stafvelsen -ne, hvilken hoc upprepade blott drillande. Derpå böjde bon sig, liksom hon sökt någonting på marken, uttalade sakta sitt rougir de honte och sprang slutligen in bland kulisserna, likt en grisett, som rodnar för ett smicker, klämmer förklädet mellan benen och, för att dölja sin förlägenhet, springer bort. För öfrigt fann man detta liga och småaktiga spel beundransvärdt. Rachels köld kan dock rättfärdigas genom fransyskornas karakter i allmänhet. Jag kan ej öfverlyga mig genom prof, men jag tror, att de fransyska fruntimren förstå att bibehålla en större sjelfständighet i kärleken, än de tyska. Jag tror att en fransyskas hängifvenhet ej är så stor som en tyskas. Det har alltid förefallit mig, som om kärleken i Frankrike vore ett fördrag, för hvilket ett visst medvetande af ömsesidiga rättigheter och skyldigheter ligger till grund. Utan tvifvel är chevaleriet vida mera förherrskande i den fransyska kärleken än bos oss, vi, som aldrig utmärkt oss genom höflighet: Fransyskorna älska; utan att efterskänka de egards, hvilka man måste gifva dem, innan de gåfvo— vika för älskaren. Den tyska kärleken uttömmer hastigare sin sinnliga fond än den franska, som besitter en talang att äfven häri vara sparsam. En framsysk kärlek skall mera sysselsätta mannen, än tysk; den skänkes honom mindre hastigt, men varar derför längre. Sålunda finnes i de fransyska könsförhållandenas karakter ett abstrakt element, någonting medvetet, någonting tänkemässigt, som vi ej känna. Den sinnliga flamman brinner i ett förvaringsrum, hvarur den, äfven i konsten, och isynnerhet i den, blott lekande får uppfladdra, men ej uppstiga i full och helig låga. fven männens kalla kärlek i Cid har stelnat mig. Så osmakliga och barnsliga hjeltarne i vådeviller äro, då de spela förälskade, så kall var Rodrigues tragiska kärlek. . Eller låg skulden till detta alldeles otillfredsställande intryck hus Ligier? Denne skådespelare har en viss obyfsad råhet, som skulle vara fullkomligt passande för hans roll, men den syntes vara honom medfödd, än mer, publiken tycktes ans: den för manlig storhet. Ligier kan ej jemföras med en af våra berömda, tyska första älskarenx, våra Tassooch Posa-spelare. Hvad han hade mer än de af kraft och naturlighet, det felades honom i behag, intagande sätt och värdighet. Ett fult hufvud, en -plump figur; deremot onekligen stor talaretalang och den finaste nyansering af alla möjliga deklamatoriska effekter. Föredraget i den scen, der ban skildrar sjöslaget, var ett mästerstycke. Guyon, som spelade don Diego, är en duglig skådespelare, som jag .sjelf fattat tycke för. Han andades något af vår goda, tyska gamla skolax, icke af den gamla skola, som finner sin stolthet blott deri, att den lär sig dåligt utantill, utan af den gamla skola, som utmärkte sig genom trobjertad ton, naturlighet i åtbörder och denna humor, som den sanna, mimiska konsten förstår att utveckla, äfven vid det mest upphöjda, ja, till och med i smärtan. Ensemblen var god, arrangemanget obetydligt. Det sätt, hvarpå de underordnade rolerna utfördes, motsvarade ej den föreställning, man har om Theatre Francais. Då Ligier sträcker fram: underlifvet, då Rachel, tvärtemot alla den dramatiska aktionens lagar, deklamerar hela tirader med wtsträckt pekfinger, då kan det ej väcka förundran, att en förtrogen, då hon talar, lägger ihop händerna så familjert, som en bodmamsell, -hvilken förklarar sina köpare: det gör mig ondt, priz fixes, vi pruta aldrig! — Äfven —— ————LVL sonens es och, åtminstone trodde folket i ögonblicket evangeliet: andens guld har en mäktigare klang än RNESEE PU