Aftonbladet – 26 oktober 1842, sida 3

ver hvarje ansigte; som om alla ögon mött en kär älskad vän! Jag stod konstnären. ganska nära; det är en magef ung man, ett långt mörkt hår hängde omkring det bleka ansigtet;;han helsade och satte sig vid pianot. Hela Liszts: yttre oeh hållning föråder straxt en af dessa personligbeter, som man blott i och för dess egendomlighet observerar; Gudomsharden har påtryckt dem en egen stämpel, som gör dem igenkänneliga bland tusende.: Som Liszt der satt framför pianot, med detta uttryck af våldsamma passiotier på det bleka ansigtet, gjorde hans personlighet ett sällsamt intryck på mig: han förekom mig såsom en Demon, den der var fastnaglad vid det instrument från hvilket tonerna utströmmade; de kommo från hans blod, från bans tankar; han var en demon, som skulle spela sin själ fri; han war på pinbänken, blodet flöt och nerverna darrade; men allt som han spelade försvann det demoniska, jag såg det bleka ansigtet få ett ädlare, skönare uttryck, den gudomliga själen lyste ur hans ögon, : ur hvarje drag, han blef skön, skön som ande och ingifvelse förmå göra en! Hans v,Palse infernales är mera än en daguerreotyp-bild af Meyerbeers Robert! — vi stå icke utanför och beskåda det! bekanta skilderiet, nej, vi sättas in i det; vi stirre ned i sjelfva djupet och uppdage nya hvirflande skapelser. Det lät icke såsom klangen af ett fortepianos strängar, oej, hvarje ton var en klingande vattendroppal Den, som beundrär konsten i technisk färdighet, må böja sig för Liszt, den, som det genialiska, det af Gud iugifna hänförer, böje sig ärnu djupare! vår tids Orpheus har låtit tonerna brusa genom machinernas stora verldsstad, och man fann och erkände, zom en Köpenhamnare har sagt, hans fingrar äro lutter jernbanor och ångmachiner, hans genius ännu mäktigare att draga verldsandarne tillsammans, än alla jernbanor på jorden. Vår tids Orpheus har låtit tonerna klinga i det europeiska handelskontoret