Aftonbladet – 26 oktober 1842, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: PARISER-TEATRARNE, SKILDRADE AV KARL GUTZKOW I HANS BREF FRÅN PARISA, 1. Mamsell Rachel. Då jag i går händelsevis passerade Palais Royal, fann jag le Cid affischerad. Mamsell Rachel hade Chimånes roll. Lyckan gynnar mig. Vid min första promenad såg jag konungen, vid mitt första besök på teatern får jag se Rachel. Det vore kanske rådligare, att jag innehö:le min mening tills jag sett henne andra gången. Jag vill se henne ofta ännu; jag vill studera hela heänes repertoir, som utgöres af sex roller. Detär möjligt, att jag ännu kan få en bättre tanka om benne, än den jag fattade, då jag såg henne såsom Chimne. För att nu med ens gripa in i deiotryck jag erfor i Paris, så bekänner jag med största ledsnad, att denna ryktbara, unga skådespelerska alls icke tillfredsställt mig. Denna ledsnad känner jag ej för Rachel Fe!ixs skuld, utan för möjligheten att i våra dagar kunna vara berömd, utan att verkligen förtjena det. Ojemnt delar lyckan sina gåfvor, ännu ojemnare utdelas snillets lön. För den ene växer lagern så högt, att hans panna aldrig hinner den; för den andre slingrar den sig under fötterna, liksom etternässlor. Men ofta förtvinar också denna lager i etternässlorna. Rachels rykte är ej så stort, att det är upphöjdt öfver Jånins kritik. Man berömmer i Corneiiles Cid; att den är naturligare, än den fransyska tragedien tillåter. Man förstår kamske derunder några förändringar, hvilka ej stöta mot enheten i rummet. Jag finner det naturliga i Cid i dess fel och dess fel i dess företräder. Stycket är planlöst, och, emedan det utgått från ett stort snille, naivt. Det naiva i Cid är dess skönaste företräde, och den skådespelare, som vill göra verklig heder åt detta stycke, måste framförallt framhålla denna naivetet, måste utveckla mera känsla, än som annars är vanligt på den fransyska skådebanan. Mamsell Rachel bar icke gjort Corneilles Cid denna ära. Hon var en så kall; förarglig, ledsam Chim6ne, som den äkta Chimåise bör vara en varm, älskande, lefnadsglad, god flieka. Corneille skulle ej pålagt Chimåne striden mellan kärlek och pligt, han skulle ej genom sången islagt den i hennes kinder, hennes ögon, i böjningarne i hennes röst, om han i Chimåse tänkt sig ett väsende, sådant som mamsell Rachel återgifver det, Denna skådespelerska synes så uppfylld af pligten att hata sin faders mördare, att.man ej vet, hvarföre pligten kommer i strid med kärleken. Hon visar ingen kärJek; hon uttryeker den väl i sina ord, men ej i sina åtbörder. Corneille visste hvad Chimne vill: mamsell Rachel visste icke hvad Corneille vill. Raehel är en lång, mager gestalt, med drag, som ej äro alldeles osköna, med ögon som ej blixtra, men lysa, väl begåfvad för, kanske ämnad till, den bava hon vatt. Men det felas hesne organ. Denna ännu så unga skådespelerska har kraft i sin röst blott då hon anstränger den. Hennes organ saknar Jjufbet, fullhet, metallför den vanliga dialogen. Skulle man tro, att mamse!l Rachel är en skådespe!erska, som behöfver anstränga sig, för att blifva hörd vid ställen, som ej äro passionerade? Chimåne, spelad af en ung, tysk, tragisk skådespelerska, skulle främst varit den mans älskande älskarinna, hvilken omständigheterna tvungo henne att hata. M:ll Rachel älskar ej. Hon känner visserligen kärlekstonernas skala, hon vet när man skall darra på rösten, när man skall slå ned ögonen, bon vet vid hvilka satser man skall sänka rösten, på hvilka ord man skall lägga starkare tonvigt, hvilka perioder ss RR AA AT RR RS NT RA ST