Aftonbladet – 26 oktober 1842, sida 3

och, åtminstone trodde folket i ögonblicket evangeliet: andens guld har en mäktigare klang än verldens. i Man brukar ofta, utan att tydliggöra det för sig, uttrycket: ett haf af toner, och ett sådant är det, som strömmar ut från pianot, då Liszt rörer det. Instrumentet tyckes. förvandladt till en :hel orchester, detta förmå tio fingrar, hvilka äga en färdighet, som kan kallas fanatisk, de föras af den mäktige anden! det är ett tonhaf, som just i sitt uppror är ett spel för hvarje glödande känslas lifs-uppgift. Jag hår träffat på politiei, som vid Lissts spel begrepo huru lugne borgare kunde af Marseillaisens toner förmås att gripa till: geväret och störta från hus och bem, ; och :kämpa för en id! Jag har sett lughå Köpenhamnsbor med danskt hösttöcken i blodet bli politiske bacchanter af hans spel; mathematikerne hafva svindlat vid klangfigurer och beräkningar om ljuden. Unga Hegelianer — och det verkligt begåfvade, icke döda hufvuden, som vid blotta filosofiens galvaniska ström göra en grimas i sin själs innersta — skådade i detta tonhaf vetenskapens vågformiga framskridande mot fulländningens kust, diktaren fann i det sitt bjertas hela lyrik eller det rika draperiet för sina skapelser! — den resande, ja, jag slutar dertill från mig sjelf, får tonbilder af hvad han ser eller skall komma att se, jag hörde hans spel, som en uvertyr till min resa, jag hörde hur mitt eget bjerta klappade och blödde vid afskedet från hemmet; jag hörde böljornas brus, som jag först skulle återhöra vid Terracinas klippor; det klang, som orgeltoner från Tysklands gamla domkyrkor, Gletscherne rullade från Alpernas berg och Italien dansade i karnavalsdrägt, under det att det i hjertat tänkte på C2sar, Horatius och Raphaell Det brände från Vesuvius och ZEtna, domsbasunen ljöd från Greklands berg, der de gamla gudar äro döde; toner för mig obekanta, toner, för hvilka jag icke äger