Aftonbladet – 26 oktober 1842, sida 2

att åtskillige af dem remnade under marchen, blefvo tunna som två hopslagna bräder, innan vi framkommol! — Nu går verlden framåt! allting blir lättarel Vi kunna röka vår pipal säger den unge, sligga i vår pels, i den varma solen, städer och ängar fara oss förbi, svinen flyga med och bli feta af resan! Det är ett herrelif I, uHvar och en har sin smak, säger den gamle, sjag hade min! Besvärligheterne ha ock sin glada sida. I skogen, när jag såg Ziguenerne koka och brassa, måste jag vara rätt behändig, att icke mitt bästa svin kom i grytan. Jag upplefde-månget äfventyr, jag måste fåkta och sno mig, och dessemellan utdela ett och annat rapp. På slätten, mellan fjellen, der du vet att vindarne äro innestängde, dref jag min bjord, jag dref den öfver marken, der vindarnes osynliga slott är rest. Man såg hvarken hus eller tak, vindarnes slott kan blott förnimmas! Jag dref bjorden genom alla de osynliga salar och gemak; jag märkte det nog, väggen var storm, dörren hvirfvelvind! slikt är värdt att hafva pröfvat! det gifver något att förtälja! hvad hafsen j, som liggen och dran er i den simmande svinstigan ? Och medan den gamle talar, gnider han flitigt sitt nya linne. Gå med till Donauls säger den unge, ader skall du få se en dans af svin, feta, som om de skulle spricka i skinnet hvarenda en. De vilja icke ut på skeppet, vi drifva dem med käppar, de skocka sig tillsammans, ställa sig På tvären, sträcka sig på marken, klänga öfver bvarandra, så tunga de än äro! det är en dans, som förtjenar att ses! du skall skratta så du hoppar dervid! det är ett hvinande, så att Ungerns alla musikanter kunna icke få sådane toner ur sina säckpipor, om de än klämma dem aldrig så mycket! — nu glänser din skjorta så välsignadt af fläskflott, du kan icke få den bättre! Följ med till Donau, jag skall fukta din strupe, gamle