Aftonbladet – 25 oktober 1842, sida 2

le dansandes fötter, hotande dem alla med plötsg undergång. Det var som om döden liksom medeltidens fantastiska. bilder, hvilka milarekonsten bevarat, med oemotståndlig makt framdrifvit de dansandes rader. I sitt böorum knäböjde grefvinnan Bellonzoni och uppsände der de varmaste böner till himien, att Girolamo ej måtte komma. Grefven vandrade jmedlertid, darrande af otålighet och raseri, fram och tillbaka i rummet. Då slog midnattstimman, och — Girolamo inträdde. Bellonzoni dolde sig bakom sängen. Elvira vinkade åt Giralomo, att han skulle aflägsna sig, och vred förtviflad sina händer. Han pärmade sig, tillskrifvande striden emellan hennes känsla och hennes -pligt denna ångest. Men Elvira ropade, i det hon skyndade emot honom Fly, Girolamo, eller ni är förlorad! — Jag fly, då jag kommit hit på er befallning, älskvärdaste af alla qvinnor! jag, som dyrkar er, som i dag skall befria er från den tyrann, hvilken 21 er så ovärdig! Följ mig, älskade, och --.. — Jag bäfvar, Girolamo! har min trogna Zara di icke lemnat er en biljett från mig? eller .. nej ... förskräckligt! .. — Din trogna Zar: var blott mitt guld trogen, inföll den plötslig framträdande grefven. Hon har yppat 2llt, oci den varning, du ämnade gifva din fege älskare kom icke fram., Härpå klappade han i händer pa, och en hop soldater inrusade i rummet Girolamo omringades och släpades i fängelse Tystnad var Venedigs lösen; hvilken af soldater. ne, som talat ett ord, skulle utan förskoniv; blifvit sänkt i lagunerna. Detta lugnade grefv: Bellovzoni för hans heder. Sanslös nedföll El