Aftonbladet – 21 oktober 1842, sida 2

tets utlemnande, att fullmäktige i likhet med hvad bankoreglementet stadgar, rörande silfverplantsars utlefrering, förbehåller sig serskild pröfning af skeende reqvisitioner å berörde mynt, hvilket det Icke är Bankens åliggande, att ovilkorligt tillhandahålla; godtycket och slumpen af olika ledamöters tillfälliga näroch frånvaro kunde likväl då få ett motbjudande spelrum; eller ock den jemkning i beslutet, att de ifrågavarande specierne af gamla pregeln, hvilka specier slagne efter 1664 års oförändrade myntfot och af piastersilfver, som efter hvad bekant är, innebålla en liten del guld, ehuru detsamma ej kan härstädes tillgodogöras, äro något bättre än dem, som Banken efter nu bestående lagar är skyldig att utgifva, — må, när deraf åstundas, lemnas efter vigt. och motsvarande 428 sk. pr specie med tillägg af ?, procent, härigenom skulle ensbanda vinst tillskyndas Banken, som med plantsars utgifvande samt den förmenta orättvisan mot alla dem som ej kunde erhålla af:det gamla bättre :myntet, förekommas, liksom det påpekade premiet för silfvermyntning tillin-tetgöres; medan å andra sidan en såsom oundviklig ansedd tillgång å hela specier beredes på ett vida mera financielt, klokt och för alla kontrahenterne förmånligt sätt, än det att förskaffa sig hela. specieriksdalrar af stadgad lägre halt, medelst omsmältning af samma myntslag utaf bättre halt och förnyad: myntning med förlust på operationen; både för Banken, allmäöbeten och myntverket, på sätt herr S. redan vid förra cessionen ådagalagt. Hr S. fösto slutligen uppmärksamheten derpå, att utdelning af olika förmåner äfven äger rum då den ene får för sin bankosedel nöja sig med småmynt i stället för större, eller den ene får silfverplantsar: men en annan icke. Ordföranden grefve Horn påstod, att Statsutsk. j ansett 58 G riksdagsordningen bindande för sig, utan derföre sjelf stadgsde, att en gång fattadt beslut ej finge rifvas. Hr gr. ansåg bentostyrolsens rätt att rifva sina beslut nödvändig, för att företomma förkastende och beständiga bordläggningar, och då herr gr. fann de af herr v. Härtmansdorff freraställde betänkligheter mycket vigtiga, ansåg han patt herrer fullmäktiges i frågan d. 47 dennes fattade beslut kunde upphäfvas och utur protokollet uteslutas, eller åtminstone till verkställigheten uppskjutas, samt understyre!sen anmodas ytira sig öfver herr v. Hartmansdorffs försleg och tillika besvara frågan, huruvida någom del af de med äldre pregal försedde specieriksdalrarna befunnits underhaltigs. Hr v. Hartmansdorff åberopade äfven Statsutsk:s ofvennämnde beslut. Han fann bankostyrelsen böra jemnföras med ett förvaltande verk, der hvarje ledamot, således ock hela styrelsen, kunde vid justeringen ändra sina beslut — dock gjorde han ett undantag för utnämningar, dem han ansåg ej böra ändras, dsrest ej omständigheter, som gjorde den utnämnde ovärdig, efteråt förekommit. Han fann ock ir. Horns förslag att uppskjuta verkställigheten mycket läm plig. Hr grosshandl. Ekerman biträdde åsigten, att beslutet kunde vid justering ändras med vilkor, att ändringen särdeles väl i protokollet motiveras; men att uttaga beslutet ur protokollet, ansåg han vådligt. Hr E. tillstyrkte ock verkställighetens uppskjutande och infordrande af understyrelsens yttrande. Herr grosshandlaren Schartau erinrade ett, till skydd mot förhastade beslut, boråläggning blifvit stadgad och han kunde derföre så mycket mindre ingå på förra beslutets upphäfvande, som det skulle högst ofördelaktigt verka på opinionen om banko styrelsen, derest allmänheten finge veta, att hvad styrelsen en gång beslutat straxt derefter upphäfdes. Om herrar fullmäktige likväl i strid med herr grosshandlarens mening skulle förklara sitt ifrågavaran-: de beslut upphäfdt, och äfven de af herr presidenten von H. väckta frågorna höra understyrelsen, äskade herr grosshandlaren; att samma styrelse jemväl måtte anmodas upplysa, huruvida det icke skulle anses lämpligt, samt till verkställigheten enkelt, att till allmänheten, när så åstundas, utlemna myntade hela Specier af gamla pregeln efter vigt emot ett pris, som motsvarade 128 sk. per Specie med tillägg af 3, procent. Herr von Hartmansdorff fann det vara ändamålslöst, att ett beslut, som vidsustering blefvoc ändradt eiler upphäfdt, bevarades i protokollet, men ville likväl icke bestrida, att det qvarstode, om herrar fullmäktige det önskade. Att jemkningar, d. V. 8c ändringar, i ett fattadt beslut kunde göras, hade here Schartau medgifvit, emedan han sjeif föreslagit sådana. Han funne dem således oriktiga, då de framstälides af någon annan, men tillåtna då han föreslog dem. Herr gr. och ordföranden modifierade nu sin mening derhbän, att så snart någon ledamot yrkade att det förut i frågan fattade beslutet borde qvarstå i protokollet, kunde detsamma derifrån ej borttagas. Han fann fullmäktige oförhindrado att beslutet ändra, men ansåg för närvarande formligast, att verkställigheten af förra beslutet uppskötes och understyrelsen anmodades yttra sig öfver så väl de af herr presidenten v. H. väckta som de af herr Schartau och berr grefven sjelf under öfverläggningen framställda frågor. Sedan härefter protokollet för den 47 innevarande Februvsri blifvit till justering uppläst, förklarade herrar fullmäktige, att beslutet om utvexling af Specler utaf gamla pregeln borde uppskjutas intill dess öfverstyrelsen blifvit hörd, ej mindre öfver ofvanberörde af herr grefve Hern samt herr Schartau framställda frågor, än ock öfver det för Banken fördelaktigaste sätt att tillgodogöra: 41:o nötta Specier af gamla pregeln: 2:0 ohrnkada Saneciar af gAMlIa nra.