Aftonbladet – 21 oktober 1842, sida 2

voro förstämde, men ingen yppade sina tankar. Baronen var den förste som bröt tystnaden, i det han sade: aJag begriper ej patiencen i afton, den vill ej gå; jag har tio gånger å rad lagt i kort om vår Adolf, men det går aldrig ut. Gud låte det ej händt dem något. Friherrinnan smålog och gjorde en anmärkning om skrock, och Johanna steg upp och försäkrade sin far skrattande, att patience icke hade något att betyda. Jag har öfver hundrade gånger lagt., sade bon, om jag skulle få ett par armband af guld, lika med dem Adolfine har, och alltid har patiencen spått, att jag skulle få dem, men derföre har pappa ändå ej skaffat mig dem. Men om nu så vore, att jag verkligen köpt dig ett par sådane och att de hitkommit, hvad siger du då om patiencen? aJo, då skulle jag tacka ädmjukast, skrattade Johanna, som nödvändigt ville vara glad, fastän det var något oförklarligt, som tryckte på hennes hjerta. . Baronen steg upp och gick ut, men inom några ögonblick var han tillbaka med ett par armringar, alldeles sådane, som Johanna önskat sig dem. eh aSe här, sade han, adin patience har ej ljugit; hvad säger du nu om min ? i Johanna bleknade, men smålog likväl; det var ett dystert smålöje. . Jag tror ej på skrocks, sade baronen, amen ; qväll vet jag cj huru det är med mig. På en gång sprungo far, mor och dotter upp från sina ställen och stodo lyssnande; de hörde