Aftonbladet – 21 oktober 1842, sida 2

alla de dofva klämtislagen af dödsklockan. Riktigt! hon ringde i långsam, afmätt takt; det kunde ej vara vindens spel; det kunde ej vara sjelfbedrägeri, de hörde det alla. aKlockan, sade de nästan alla på en gång ock baronen utbredde sina armar. dMamman, ropade han i ångest, hör du klockan? den ringer för Adolf; vi äro utan son! De föllo i hvarandras armar, det blef en lång tystnad, men Johanna föll på knä och bad innerligt, andäktigt, som ett barn plågar. Klockan fortfor att ringa, men plötsligen tystnade hon, och åter hörde de regnet smattra på fönsterrutorna och vinden hvina genom vindgluggarne. Klockans ljud hade äfven väckt mäster Petrus ur hans oroliga slummer; gubben satte sig upp alt lyssna, tände sin lilla nattlampa och skref i sin jurnal: eden 5 Oktober, klockan tre qvart till ellofva började dödsklockan att ringa på Mellingsta; ringningen fortfor till klockan precist ellofva — antecknadt samma stund, vinden vordvest, hällregn, barometern på nederbörd, 13 grader C. oo Gubben lade sig åter och funderade efter hvilken olycka som väl kunnat hända den friherrliga slägten i denna stund. Han kom väl att tänka på baron Adolf, men bortkastade åter denna tanke. Han är så ung, tänkte han, och dessutom är han under Johannes vård; det är väl någon gammal tant eller dylikt; och dermed lade han sig lugnt ned på sitt öra. Omkring en månad derefter kom baronen ned till. mäster Petrus, som i brådskande fart ilade in. i sin. studerkammare för att byta om rock för den nådiga baronen. Mäster Petrus märkte