Aftonbladet – 19 oktober 1842, sida 2

0 ET OPSOASSA MO OMVMA TEMA SNMMD bvarken någon folkrepresentation bildad eller några provincialförsamlingar återställda eller inrättade, än mindre någon representativ församling utgången ur deras sköte, eller någon konsitutionskommitt sammankallad, eller någon srundlag för Preussiska rmonarkien pibörjad. Men också hade sedan den 20 Maj, då löftet gafs, stora förändringar ägt rum i Europa. Na-o!eon, denne konuzrgarnes förfärlga buse, var för alltid slagen ur brädet och furstarne hade icke mera samma behof af sina folk. Imedlertid fanns en statsman, som ständigt bemödade sig att få konungens löfte realiseradt, och denne staisman var Furst Hardenberg. Fleea särskilde gånger framlade denne minister, till Konungens gillande och underskrift, ett förslag till representativ författning, grundadt på ce här ofvan nämnda bestämmelserna. Men förgäfves! Konungen af Preussen visste alltid afägsna verkställigheten af löftet. Li.om oss nu se bvad som har kommit i stället. I stället för den lofvade konstitutionskommitteen nedsattes en kommission, under ordförande af kronprinsen, den nuvarande konungen. Ar 4823 framkom denna kommission ändtligen, sedan man ej på länge hört af den, med frukten sf silt arbete, hvilket blef de närvarande provinc alständerna. Dessas sammansättning är ungefärligen följande: Först och frärmset har hvarje provins sin särskilda församling. På olika ställen äro dessa ständer sammansatta, än af AL, än af endast 3 stånd. Ofverallt är aristokratien öfvervägande, både ull antal och inflytande. Dessutom är egandet af fast egendom ännu ett nödvändigt vilkor för valbarheien, och härtili måste ytterisare läggas, att enligt 6:te och 7:de punkterna at 1823 års författning, konungen formligen förbehållit sig att föreskrifva vwvilkoren för valbarbet eller dispensera derifrån. Hvad nu beträffar dessa provincialständers befogenhet, eller vidden af deras rättigheter, så äro de helt simpelt rådplägande utskott, som icke kunna utöfva något direkt inflytande eller vidtaga något beslut, till regleringen af förvaltningen, än mindre i afseende på regeringen, och icke heller kuona förändra, bevilja eller afslå någon beskattning. Ifrin dessa provincialständer utväljes nu en centralkommission, som, icke ser än provincialförsamlingarne sjelive, ha någon politisk vigt eller kan öfverligga och votera öfver några stora nationalfrågor. I denna kommission ar för öfrigt en fullständig öfvervigt lemnad åt den kungliga makten och aristokratien, emedan den är sammansatt af 6 adelsmän, Z borgare och endast 2 kommunernes deputerade från hvarje provins. Man ser således häraf, att konungen af Preussen är lika enväldig efter, som före inrältningen af denna centralkommission, och det i ordets vidsträcktaste bemärkelse, samt att han hos sig äger alla den egentliga maktens attributioner och rättigheter. Preussarne hafva härigenom icke en gång erbållit så mycken politisk frihet, som deras förfåder ägde för 450 år sedan, då ett slags representerande församlingar med beslutanderätt i vissa mål funnos I nästan alla de stater, af hvilka den Preussiska monarkien nu består. Hurudan är nu i korthet den allmänna ställnivgen i Preussen i följd häraf och hurudana visa sig utsigterna för den närmaste framtiden? ÅA ena sidan måste det medgifvas, att embetsmänneh der stå på en ganska bög punkt af bildning och kunskaper, hvilket är en omätlig fördel. Det afseende, som vid befordringsväsendet göres på skickligbeten och de stränga kunskapsprof som erfordras, samt utan hvilka inga kan stiga till högre civila embetsmannagrader, har, i förening med den stränga disciplinen inom ett väl inrätftadt statsmachineri, infört en ordning och bestämdhet i förvaltningen, som i minga afseenden utgör ett mönster för hvarje land och första början till någon del kunnat utgöra en 2ysättning för den politiska frihetens frånvaro, smedsn embetsmauvnaklassen alltid till en viss srad miste utöfva en motvigt mot ett alltför åvgt drifvet godtycke eller tyranni, i fall Janlet skulle få en fullkomligt ovärdig eller oskicklig konung. Men å andra sidan har den riktning, som de offentliga inrättningarna erbållit under en absolut författning, skapat af denna embetsmannaklass en aristokrati, hvilken alltmer börar taga öfverhand och hvars tyngd på sjelfva olket blir mera kännbar i samma mån som de friga samhällselementerne binna utveckla sig hildrning och materiel förkofran. Det vi