Aftonbladet – 19 oktober 1842, sida 2

— rVÄ MB mn För:åt!e stammade Jobannes, förlägen att hafva misstagit sig om tidens förändring; mförlåt, fröken, jag kom i detta ögonblick endast ihåg min fordna lekkamrat, och ej — sOch ej,, fortsatte flickan leende, att jag blifvit en stor flicka och ni en fullväxt herre, med löskrage, i stället för den korta skjortkragen, som förr låg utbredd på edra axlar och som kiädde er så bva; ni har verkligen vuxit ifrån er, kära Jobannes., Jag kan, yttrade Johannes och fästade sina blickår på den täcka blomstrande flickan, nej säga detsamma om er, min fröken. Jag ber om förlåtelse, tillade mäster Petrus, så min söns vägnar; han har den der Upsalatakten uti sig och är fri och raljant af sig; men det går väl bort. Han menar icke illa dermed, nådiga fröken.s Fiickan smålog åt den goda gubbens ursäkter och bröt, utan att säga ett ord, en ros, som blommade på den goda modrens graf, och räckte till Johannes, sägande: Låt ej skräma er af frökentitlen, min bäste magister. Johanna är gudpås lika barnslig som förr och har, dessvärre, icke nog vördnad för de lärde; men det kommer sig deraf; att Jag i all evighet blir ett barn. De skiljdes nu åt, men iden eldige ynglingens själ bade Johannas bild ånyo insmugit sig och nu mera outplånligt. Vid åsynen af sin fordna lekkamrat bade hela bans barndoms kärlek för det sköna barnet återvaknat, Och Johannes beslöt att lemna hemmet, innan hans hjerta ännu öfverväldigat hans hufvud. Men försynen hade annorlunda beslutat. Egaren af slottet, baron Kronsvärd, behöfde en sformator för sin son och valde magister Joannes dertill. Denne insåg väl de för honom arliga följderna af en sådan: befattning och arvetade emot allt hvad han förmådde; men mäter Petrus arbetade mot honom, och han hade rgen utväg att undslippa. Alt hvad ban kun