Aftonbladet – 19 oktober 1842, sida 2

men hustrun åter påstod, ait mästaren rört el hop otyg i färgsoppan och att detta var orsaker tall försökets misslyckande. Dispyten blef likvä ej låpgvarig; ty fastän mäster Petrus aldrig med: gaf, att hans rön kunde slå fel, var hustrur dock så beskedlig, att hon ej mera än i först: hettan påstod, att de voro rasande. Så framlet. de de i minga år, men ändtligen kom döder och beröfvade mästaren den goda makan; oct det enda, han hade qvar, var en son, som har uppfostrade 2tt blifva en lärd man. Detta hade också lyckats, och modren do; just samma dag sonen mottog lagerkransen un der musikens jubel och kanonernas dån. Jobannes, så hette sonen, kom hem till sir far; det var en sorglig glädjedag för den gamle och begge följdes åt till den närbelägna kyrko gården, för att vid den goda modrens graf gör: det första besöket. Der satte sig begge ner och talade om den tid, då Johannes var liten, då bar hbjelpte sin far med hans instrumenter och han små forskningar. Nu hade den unge lupit förb den gamle på forskningens tiflingsbana, men fa dren kände ingen afund deröfver; han var stol 2tt äga en son, som öfverträffade honom sjelf hans lilla ärelystnad hade Johannes till bränn. punkt. Johannes var mera än han sjelf, han var hans ålderdors glädje och prydnad. Så hade de suttit länge, försjunkna i minne! af det förflutna, då de väcktes ur sina drömma af ett glädtigt: god afton. Mäster Petrus sprang upp och bugade sig djupt, men Johannes smålog och räckte förtroligt sin hand till den ankommande och sade: God afton! goda Johanna. Hvad tänker du på?, inföll fadren; det är dottren till vårt nådiga herrskap; det är fröken Jobanna — Inte så,, sade flickan och fattade sonens ramräckta hand; minte så, mäster Petrus. Johannes känner igen mig sedan fordom, då vi :!ekte tillssmmans: deri gör han rätt.