Aftonbladet – 18 oktober 1842, sida 2

Nya myror rände nu omkring i vår ungersvens hufvud. Han måste bums till Småland, kosta hvad det kosta ville, han måste höra och se dessa utkorade sänningabin, det tusenåra-rikets profetissor! Han beredde sig i störata hast, och med en högtidligbet, som om det gällt en vallfärd till Mekka, att anträda sin vandring. Han bade ieke omtalat sitt uppsåt för någon, utem för sitt husfolk, samt Gunnar, som åtagit sig att under hans frånvaro tillse gård och grund. Åt Elin hade han, af goda skäl, ingenting nämnt om sitt tilltänkta tåg. Men veriden vet, hvad trenne veta. Pelle hade fått nositifp om saken. Det är kuntant som det var med mig då jag fått fråsen 33 om våren; den rererade med mig en hel tretting, då jag till Jyckta fick höra talas om en kloker käring i ... Jag traktade dit natt och dag tills jag ändtligen begaf mig på väg en vacker dag, Keringen lade en örm i en botello den hon kurkade väl. Jag hade botellen under min höfdagärd en hel natt, och då kon i solagången släppte ut örmen, skakades kreaturet så han hoppade på jora kuntant som en tätting, och frå det betet blef jag af med sjuka. Magnus begaf sig tidigt en otte åstad, wed renseln på ryggen och ett par stora tårar i de mörka ögonen, som så länge möjligt var, dröjde vid gafvelfönst:e: boria vid Elybo: Grannarnsågo, somlige ömkande, andra gillande, allesamman suckande efter den bortgående, och Pelle följde honom ett stycke på väg, bedyrande att det var presis så med bonom 33 om vären, — Så stodo aktierne, då jag lemnade orten, hvilket skedde just samtidigt med Magnus jorsalafärd. Mer som de, i denna lilla berättelse handtande personer, i hög grad intresserade mig, beslöt jag att under sommaren göra en liten rutsch dit bort för att se huru sakerna avancerat. Det var sent en vacker sommarafton i Juli, som jag kom till Elvbo. Det var söndag. Man