Aftonbladet – 18 oktober 1842, sida 2

motsvarande det belopp, hvarå det lyder. Exporten har visserligen öfverstigit importen med mer än 20 millioner, men som man af det nyss anförda finner, ber värdet af denna export endast varit fiktift, till följe af myntrepresentativets försämring. Hvad man erhållit, har erhållits i förhållandet af 128 sk. i papper till 48 sk. i verkligt värde. Konsumenten har tvertom måst betala med 128 sk. och deröfver hvad han emottagit gällande i silfver 48 sk.; och således har denna skilnad emellan sedeloch silfvermyntet tillskyndat de Svenska konsumenterna under en tid af tio år den här ofvan uppgifna för!usten. Om de hvarje årtionde skola erfara en dylik, lemnar jag åt en hvar att eftersinna hvad följden deraf skall blifva för handeln och näringarna., REVY AF TIDNINGARNA. Det är i sanning märkoch besynnerligt hvad herrarne i Svenska Biet fått svåra och betänkliga bekymmer för den åt riksdagsmannen Sven Aeurlin lemnade present af en snusdosa. Gud vet om denna dosa icke har kostat dem ett bufvudbråk af sju eller åtta artiklar. An är dosan så liten att det icke är värdt med henne, än är bon ieke ännu liqviderad, än är det tydligt att ea sådan dosa icke kan utgöra någon opinionsyttring, o. s. v. Ja, man skulle riktigt kunna tro, att Biredaktionen sjelf fått betala dosan, så ömkeligt liter det. Nu lär förhållandet helt enkelt vara, att det bref, som Biet åberopar såsom grunddokumentet för alla dessa föregifvanden, skall vara undertecknadt af en viss skrifvare hos en viss kronofogde i Kronobergs län, som varit obeskrifligt verksam ej mindre nu, ait motarbeta den ifrågavarande opinionsyttringen, än under riksdagen att genom hvarjehanda skrifvelser hit söka motverka Heurlins inflytande. Också intyga och påstå bref ifrån orten, att berättelserna i Biet äro uppfyllda som vanligt af en bop osanningar. Härmed vilje vi nu likväl icke uppehålla oss. Vi imnade i stället fästa uppmärksamheten på ett rätt roligt bevis, som Biredaktionen gifver af sin sakkännedom, likasom af sitt devuemang, då den i dagens artikel uppställt ett motstycke till opi nionsyttringen för Sven Heurlir, och med detsamma begsgnat tillfället att puffa för en af sitt ejet kotteris riksdagsnotabiliteter, Nils Strindlund, åt hvilken herr hofoch kurhuspredikantes Angeldorff berättades hafva författat dess famösa reservation i representationsfrågan. ,Ville vin, säger Biet, tala om bevis på medborgligt förtroende, egnade de representanter af bondeståndet, som, trots af allt mojoritetstyrannisr — — med ädel och hofsam sjelfständighet vidblefvo tin öfvertygelse om hvad-som var för landet ngagneligt, så kunde vi t. ex. nämna, att riksdagsmannen Strindlund, under sistl. vir, headrades med förtroendet att väljas till ordförande pi sitt härads taxeringskommitte, en. plats, hvilken eljest, såsom man vet, plägar tillkomma landshöfdingen, och hvilken sällan någonstädes, samt aldrig tillförne i den orten, intagits af någon bonde. Se det duger, det, menar Biet: det kan sägas vara en utmärkelse, hvilken mer sin alla äreskänker och tillställda opinionsyttringar af f. d. bokhållare och f. d. hautboister hedrar en man af bondeståndet, etc. etc. Hiåiraf synes att det beskedliga folket i Biet antingen icke känner eller låtsar icke känna, som år ändå sämre, att 4:o landshöfdingen nästan aldrig sjelf sitter såsom ordförande i häradernas taxeringskommitteer, och 2:o att det är landshöfdingen (denna gång var det likväl Landshöfdingeembetet) som utnämner dem, hvilka i hans tille skola sitta såsom ordförande, samt att följaktligen en sådan ,utmärkselse, icke beror af någon menighets val, än mindre utgör något bevis på annat slags förtroende, än att den utnämnde står väl hos nyssnämnde embete, hvilket ej bör betviflas vara händelsen med en så devuerad och för hofvet gagnelig ledamot vid riksdagarna, som herr Strindlund. Dessutom var putmärkelsen vid detta tillfälle endast en liten återtjenst, då det väl är bekant, att herr Strind!und egentligen var den som tillsatte den nuvarande landssekreteraren i Westernorrlands län. Det har gjort oss ondt om Biet, att se det så obekant äfven med en så enkel och öfver hela landet känd sak, som den om taxeringskommitt2rnas Organisation, och vi haive derföre af välvilja velat lemna denna lilla underrättelse, till intagande i morgondagens nöfversigt af Aflionbladet. — En annan, föga mindre, otur har träffat samma tidning i dess recension af ett här utkommet theologiskt arbete, dena christliga sedeläran, af Igaell. Då denna bok först utkom, drog herr hooch kurhuspredikanten genast sin hvassa penna mot detsamma. Denne andans man, som alltigenom tyckts vilja utbreda sin sköld öfver den svenska ortodoxien till dess och kyrkans beskydd. insinuerade, så snart samma skrift AA mr rr rr RER RT ARA ET TT RE Nva myrar rände nn omkring i vår nundgarowarc