Aftonbladet – 15 oktober 1842, sida 3

skatten, och som tycktes nästan göra narr af hans enfald. Syndfria tankar, vidtog han åter vid sig sjelf; pdä ä då dä värsta och schvåraste i hela kumassen, men så skulle jag väl bjwa ill att hålla mig i Yning ackorat så långer tid som —V i Ho, ho, hobohohohol, Vill du hålla käften på dig, din blarrer, jag skall lära dig att poa så der, jag, och härmed slungade Magnus söndagshatten mot det träd, der han tyckte sig skönja sin förföljare; den oroad lille plågoanden fladdrade skrämd upp och droz längre inåt skogen, Magous tog imedrtid af vägen, för att bemta sin batt. Under det han gick der och famlade bland buskarne, hörde ban hästtramp, och menniskoröster nådde snart derefter hans lyssnande öra. Buliret närnade sig mer och raer, och Magous förnam nu :ydligen, att det var grefven, som, efter en vidivftig tur kring urderliggande godset, återvände sed sina drabanter. Det dröjda icke länge, incan tåget var midt för stället der Magnus stod. Nu bief denne uppmärksammare; han hörde att svefven talade i vredesmod till någon, och snart igenkände han den svarandes röst för att vara bens gårdsbo Krone -pelies. Pelle hade nemiigen i sällskap med tvenne avdra bönder lurat på gråfven och inväntat hovom den sena timman i skogen och der öfverhonom och hans svit, och plaggat på dem med gärdsgårdsstafrar, eller som Pelle kall set ptrakterat dem med litet rammelbuljå Men som anfallet icke vwvar rätt vä eh fienden var g och till häst, I Pelle och hans burdsförvandter snart måst bita