Aftonbladet – 15 oktober 1842, sida 3

vande begrafven i en brunn på 80 alnars djup Imed d till 7 alnars sand öfver sig, efter 56 timmars förlopp, hvaraf 33 förflöto innan man kun: ide få hans hufvud fritt, dock frisk och sund kom lupp ur sin graf. Berättelsen är uppsatt af er Ipastor Graae: Lawrs Jensen, en man om 42 år, som gräft fle Ira brunnar i trakten af Randers, hade efter ackord åtagit sig gräfva en brunn midt på gården på phil kand. Andersens egendom, Margrethenlund. Då der var gräfd till 22 alnars djup, utan att der ännu val utsigt att få vatten, så befallde Andersen, emot Laurs Jensens önskan, att brunnen, som ännu ej var murad, skulle fyllas igen. Dermed börjades månIdsgen den 6:te Juni, sedan hr Andersen uttryckligen tillsagt Laurs Jensen, att han ej skulle upptags de nedersta bräderna, som betäckte sidorne, eller de bjelkar, som åter sammanhöllo dess2, om han trodde att någon fara vore förbunden dermed, och att han, i hvad fall som helst, ej skulle upptaga mer än en sats af skoningen i sender. Laurs Jensen aktade imedlertid icke faran, utan försökte omkring kl. 40, då blott 2 alnar voro fyllda, upptagas flera lag a! skoningen på en gång. Ienhastrasade sanden, hvaraf det nedersta lagret bestod, och Laurs Jensen blef begrafven derunder, utan att någon kunde rädda honom, Vid folkets enskri skyndade Andersen ned j bruonen och ropade, men intet svar hördes och då nu i detsamma sanden åter rasade ut med stort buller, måste de, som voro i brunner, genast skynda upp, hvarvid en af de öfversta i förskräckelsen tappade en spade, som med den skarpa kanten föll ned på Andersons hufvud och sårade honom. Då dehastigt tillkallade grannarne ankommo, befanns det, latt brunnen nu blott var 13 alnar djup, så att 7 alnar voro igenrasade. Medan vi stodo der, rasade sanden alltmer, men inåt brunnen, så att stora håtor bildades på båda sidorna, hvarigenom den fasta leroch mergelmassa, hvsraf de 7 öfversta alnarne bestå, nu saknade stöd. Ingen vågade eller kunde nu arbeta i brunner, då sanden rasade så snart man rörde vid den, och irgen var tillstädes, som förstod sig på brunngräfning, samt ordentliga redskap och skyddsmedel dessutom saknades. Då ingen visste råd i denna nöd, och det var högst sannolikt, att mannen nu. då klockan var 192—1 på middagen, längesedan var död, skref Andersen, sedan han talat härom med socknefogden, en berättelse om händel sen till häradsfogden, hvilken borätte!se straxt derefter skall hafva blifvit afskickad till Randers, som ligger 4 !V, mil från Margrethenlund. Andersen hade imedlertid, litet före klockan 2, i sin bedröfvelsa lagt sig på sin säng, men knept hvilat några få minuter, förrän han plötsligen hörde ett ihåligt rop ned från jorden, fastän det var 33 alnar från det ställe, der han hörde detta, till kanten af brunnen, och endast ett rum om en half aln under golfvet, fyldt med små, runda klapperstenar fanns. Anders sen sprang genast ut till brunnen, grep först tag i e:t tåg, som gick ned deri, och ryckte flera gånger häri. Till sin förvåning kände han då tydligen att det togs tre tag i tåget. Hen begaf sig derföre ned i brunnen och ropade mannens namn samt fick verkligen svar. Sedan manskap blifvit samladt från närmaste ställen gick träskomakaren Niels Hansen med ett tig omkring lifvet nedi brunnen, men kom straxt upp igen, då det ej kunde gräfvas i sanden, utan att den straxt började rasa tillsammans. I förtviflan började man då gräfva ofvanifrån, för att sålunda nå bottnen i en jemn sluttning; men då det öfversta jordlagret genom den starka torkan blifvil så bårdt, att mergelbhackor måste användes, så uppgaf mean snart detta försök, om hvilket man kunde förutse, att det antingen ej skulle få någon utgång alls, eller också en förskräcklig. Sedan en possessionat, Monrad, föreslagit, att göra en kasse, som kunde sänkas ned i brunnen, och hvari arbetarne kunde vara någorlunda skyddade, upphörde rådlösheten, och träskomakaren Nils Hansen förklarade sig villig att börja gräfningen, när kassen vore färdig. Måndagsaftonen och tisdagsnatten envändes nu till inrättandet af en sådan af 4 bjelkar om 9—10 ölner, jemte några mindre, hvarpå voro slagna fjäll, eller stäfver, som lyckligtvis voro att få i en af granngårdarne, äfvensom några starkare tig, med taljor, måste bemtas från ett aflägsnare ställe. Med mycken möda fick man kassen nedsänkt emeljan de bjelkar, hvaraf två och två tillsammans sutto he!a vägen nedåt i brunnen. Klockan fem på tisdagsmorgonen nådde den bottren, och Niels Hansen började då uppgräfva sanden, som upphissades i ämbar. Han blef imedlertid snart sjuk af att vara dernere och måste upphemtas. Derpå gick drängen Anders Pedersen ned och arbetade ensam hela förmiddagen, till dess vid middagstiden drängen Carl Kondrup kom ned till honom och arbetade i 2—3 timmar tillsammans med honom. Den stora kassen var lör vid nedtill och kunde derför ej sjunka mer än ungeför en aln, sedan sanden var bortgräfd; då det nu var gräfdt ett par alnar till i den lösa sanden, måste en mirdro kasse nedföras, inom den större. Drängen Niels arbetade nu åter en half timma, men mådde å nyo illa och svimmade. Imedlertid hade socknefogden kommit med nytt manskap, och deribland fanns en man om 356 å 57 år, inhyseshjonet Rasmus, som nu, klockan 3—4 eftermiddagen, aflöste A. Pedersen, och höll i med att arbeta ända till klockan 40—414 på aftonen. Han arbetade ensam och satte åter, så godt han kunde, en ny skoning nedanför den minsta kassen, medan en dräng sstt längst ned i den största kassen, för att taga emot sandtunnan. Två till tre timmar före qvällen nidde Rasmus slutligen hufvudet af Laurs Jensen, öfver hvars nacke låg en bjelke, hvarpå åter hvilade 9 fjäll eller stäfver, som bildade ett tak, under bvilket det vid Jensens ansigte var en så stor öppning, ! ett han kunde röra den hend, hvarmed han höll fast i taget, medan den andra låg under hans kindben; bens ställning var för öfrigt hoptryckt. Rasmus måste; nu afsåga ändarne af alla dessa stäfver, för att göra så stor öppning för Jensens hufvud och öfre delen