Aftonbladet – 15 oktober 1842, sida 3

af hans kropp, att han skulle sitta upprätt i sanden. Då man betänker den öfverhängande fara, hvarunder detta långvariga och tröttsamma arbete utfördes, nere i det trånga och nu 48—49 alnar djupa sandschacktet, der blott en sticksåg kunde begagnas, som j hvarje ögonblick måste hissas upp, för att skärpas; emedan den blef slö i sanden, måste man i sanning beundra den gamle, utlefvade mannens ihärdighet och kraft, och då man derjemte vet, att han förstod sig på att sätta skoning och så, att de kunde tjena till skred emot ssnden, om den rasade, och hans bistånd derför begagnades, blott emedan intet anna: stod att erhålla, så måste man tillika här se Guds skyddande hand. Då den gamle mannen började tröttna, ville någon, på sitt sätt uppmuntra honom, genom tillropet, att om han fortfore, skulle han nog få sig ett par mark (416 sk. rgs) af hvardera; men han svarade, att detta var ett arbete, som han ej utförde för penningar. Klockan gick på 8 tisdagsaftonen, då en friskåre luftström kunde komma till Laurs Jensen (som svarat ajan, då man ropade hans osmn) och öfra deien af kroppen kom upp genom öppningen å taket öfver honom, så att man fick se konom. Hans röst var stadig, men han var ej riktigt vid sans. Han hade inbillat sig att han kört omkull med ett torf-lass, och att han låg under vagnen och förgäfves ropade på dem, som gingo förbi, än närmare intill, än längre bort, allt efter de intryck, ljudet af rösterne ofvanför gjorde på honom. Han frågade derföre Rasmus: cHuru har jag kommit 1 denna sandgrop? Jag har ju icke varit full i dag och blott fått två supar? Han begärde att man måtte vånda honom, och gifva honom någo: att dricka, och fick, medden tillstädesvarande doktorns tillåtelse, ljumt öl, hvilket mycket vederqvickte. Oaktadt den gamie arbetarens outtröttliga ansträngningar, raåste han likväl då mörkret redan inbrutit, lemna Jensen utan att mer än öfra delen af kroppen var framdrasen. Då den gamle uppkom var han alldeles styf och nära att svimma, men icke desto mindre lika oförsagd och villig att dagen derpå gå ned igen. Den stackars brunnmannen skulle imedlertid hafva något att frästa sig med under natten, och då ingen af de andra nu hade lust att gå ned till honom i det mörka hålet, så förbarmade sig Pedersen, som nu återhemtat sig öfver honom och gick vid midnattstiden ned med varmt ö! och bröd, hvilket smakade Jenssen mycket väl, hvarpå han lugnt insomnade i den tron, att han lagt sig till hvila i en brunn, der han ville gräfva. Kockan 2 på onsdagsmorgonen vaknade han vid full sarsning och ropade upp till dem, som höllo vakt: kormmen j snart ned och rädden mig, ty det år så ledsamt här nere! Lyktan brann ännu hos honom. Trå drängar började kort derefter arbetet. Klockan half till 5 kom Rasmussen till stället. Nu tillstötte ett nytt bekymmer. Den öppning, som Rasmussen gräft, befanns icke stor nog. Öppningen i taket måste ånyo uppsågas; och då den ena arbe taren tröttnat, måste han aflösas af en annan, som nödgades hålla ut i 42 timmar, äfven derföre att Laurs Jenssen belst ville hafva honom hos sig. Under de 9 takbräderna stötte man på 2 andra, som också måste afsågas, emedan deras ändar grepo omzring höfterna på den stackars Laurs och qvarhöllo acnom. Nu var öppningen tillräcklig och man beredde sig att upphissa Laurs; men det gick icke ur stället. Tjugo man fattade i tåget, men jorden syntes hafva beslutit att fasthålla den man, som i hen1e gräft så många hål. Laurs kommenderade ur brunnen sjelf dem, som stodo vid spelet, men det hjalpte ändock icke. Siutligen utrönte man, att 2 starka bjelkar lågo öfver hans höfter samt ändarne af två bräder emot hans hälar. Att afsåga dessa impedimenta, gick icke an, emedan taket hvarpå man stod hvllade på dem, och deras försvagande kommit brunnen att ulldeles rasa ihop. Fötterna voro dessutom inklämia mellan brädern3, som stode mot hälarne, och en bjelke, som låg öfver den stackars Jenssens träskor. Då nu de tvenne bjelkarne, som lågo i kors, måste konas och brädtaket likaleds var i vägen, så nödjades den arbetande, för att komma till Laurs föter, nedsticka sits hufväd genorh den utvidgade öppingen, och sålunda först stående på hufvudet och slutligen hängande vid fötterna i ett tåg, befalla sin själ i Guds hand, och söka gräfva sig ned till Jenssens träskor. Klockan 414 på förmiddagen rasade ianden kring arbetarens kufvud, och han trodde sig örlorad; men det stanvade vid skrämseln. Man jade nu åter så vida lösgjort, att endast båda föterna ännu sutto i klämma, då den arbetande plötsigt förklarade, att han ansåg all räddning omöj ig. Hr Anderssen gick då sjelf ned i brunnen ;ch en dräng följde bonom. Man började åter taga! ill sågen, och det fick icke hjelpå att Janssens träxo och ben då och då deraf lederades. Man arvetade i 4 å ö timmar, men sedan Jenssen kommitl. ös från allt annat, sait han ännu fast i sina trä-l. kor. Alla måste ånyo gräfva, allt i hängande ställning, så att en man knade komma ned och aftagal lessa. Gud vet, sade den arbetare, som för detta indamål kröp ned i gropen på 20 alnars djup, om 2g icke nu bäddar en säng åt oss båda två, så att i få sofva tillhopa i ett rum,. Andiligen och selen ännu en person måst nedkrypa i det fasliga hået, der sanden salltjemt rann ihop, lyckades det att ossa och i dagen upphissa Laurs, som mottogs med sit allmänt Gud ske lofi Såsom trofeer upphissdes derjemte hans träskor. i Mannen befann sig efter omständigheterna, och tergafs degen derpå friskt och sund åt sin hustru ;ch sina barn, som redan börjat ana någon olycka,. anledning af hans långa uteblifvande. ; —— — -—LR — STORA SAKER I LITEN SKALA. En fransk. idning innehåller följande berättelse: En underlig : xposition her egt rum i Cölp. En herr Debeerske, jar förevisat en mängd mycket små föremål, hvar-, hlam 3 mes AS ah on Lr Af LsRAln ke PR AK