Aftonbladet – 15 oktober 1842, sida 2

emellan de storrutiga, blå och hvita, nedhängande gardinerna; båda lyssnande till de unga, som sutto på ömse sidor om härden och berättade de besynnerligaste sagor och trollhistorier för hvarandra, att fördrifva tiden med. Midsommarsnpatten firades hir i orten på ett eget sätt; man ansåg: den vara mycket betydelseull, och de unga gingo vanligtvis ut i ängar och skogar och genomvakade den, för att få se sina tillkommande öden uppenbarade. På midsommarsaftonen må en sådan visionär ingalunda tala ett ord efter solens nedgång, utan bålla sig tyst på den plats han valt, hvilken företrädesvis bör vara vid korsväg. Många voro de, som vid dylika tillfällen sett 9likfärder,, bufvudlösa processieoner, brudpar, ringar och dylikt mer. Msn bör i samma akt och mening ieke heiler försumma att vid solnedgången, och ander tystnad, slå en ägghvita i ett glas, fyldt med rent källvatten, samt lägga nio slags örter under hufvudgärden, då man går att ligga sig för att framkalla profetiska drömmar. Eiin berättade Magnus historien om den sto skatten i berget vid —, hurusom dep, :om ska! eröfra denna skatt, måste hafva asyndfria tankar, Minga voro de, som försökt att taga. den ifrån draken, som rufvade derpå, men det hade händt sig så, att det de grafvit och sprängt om dagen, hade fallit igen om natten. En gång lärer dock en gudfruktig man, en kyrkovärd, kommit så långt in i berget, att han sett tvenne eldröda kulor, som voro drakens ögon, men då lärer väl srkovärden en smula darrat på manschetten, förmodas det, och sålunda gjort sig saker till teghetens synd. Minan ruilade tillsammans med