Aftonbladet – 15 oktober 1842, sida 2

tin cornaline. ovArmure de Medine, S:tin Regence,, Damas Louis XV, Fagonne de cour,p o.s. vy. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. ÄGER KADAVRET AF SJELFSPILLING RÄTT ATT FARA TILL SKOGS MED KRONOSKJUTS? Om denna fråga besvaras med ja, så medgifves, att Svenska Bonden bland sina onera äfven räknar det, att biträda skarprättaren, då kroppen af sjelfspilling skall, som det heter, till skogs föras och i jord grafvas.. Konungens Befalltvingshafvande i Stockholms län har antagit det första, eller att kadaver skall föras till skogs med kronoskjuts, men nekar det sista, eller att bonden vid forslingen biträder, och säger att han blott skall inställa skjuts. På grund af denna subtila distinktion bar imedlertid en Svensk bonde blifvit tvungen att skjutsa, eller, som bemälde Befallningshafvande bör kalla det, skjuts irställan, ett sjelfspillingskadaver hela tre svenska mil, utan att denna hans äretjenst åt den aflidne får räknas för något slags biträde. Detta är otvifvelsktigt en ny och för Svenska Bondeståndet icke ovigtig kasus, och vi meddela derföre efterföljande handlingar såsom ett bevis på, att den verkligen kunnat förekomma, och såsom en ganska tydlig beskrifning på beskaffenheten af ifrågavarande, opåtänkta förrättning för Svenska Bonden: . Till Konungens Befallningshafvinde i IStockholms län. Måndegen den 9:3e Maj inträffade den hittils ovanliga händelse, att undertekned, hemmansägare i Understa och Berga byar inom Sorunda socken, blef beordrad att i kronoskjutstur infiona mig med en häst, Onsdagen den 42 Maj kl. 7 på aftonen. för att till galgbacken i Westerhaninge socken afföra lemningarna efter förra bonden Lars Andersson i Bista, hvilken efter intoget gift lärer hafva ljatit döden vid början af April månad och till följe hvaraf häradsrätten lemnat det utslag, att Lars Anderssons lik skulle af skarprättaren å skogen läggas å sido. Jag häpnade genast vid befallningens emottegande, och fann det nästan omöjligt, att en svensk bondes sjutsningsåligganden kunde ega en så beskaffsd utsträckning, att dess båda ändepunkter skuile kunna utgöras af skyldigheten att skjutsa konungen och att äfven såsom kronoskjutsåliggsnde till afrättsplatsen afföra kadavret efter en sjelfspilling, som i mera än ä veckor varit obegrafvet och utstäldt för luftens förruttnelsebringande inverkan. Jag tvekade om jag borde lyda en slik befallning, hvarigenom isg af den befallande-myndigheten ställdes i jemnlikhet med skarprättarens drängar, utan att jag uti lagen om skjutsvingsskyldigheten kunnat finra någon anledning till svenska medborgsrerättens upp ettning ifrån en så låg och förnedrande synpunkt. Bonden Nils Olsson i Berga var äfven buded att jemte mig deltagamed en hästidenna ohyggliga skjuts; men sldre och mera erfaren än jag, inställde han sig icke, hvadan jeg af fjerdingsmannen tvangs att allena skjutsa med 2:ne hästar, då mitt åliggande likväl icke var at skjutsa kronoskjuts med -mera än en. Att beskrifva hela ohyggligheten af denna förrättning torde vara mera än öfverflödigt. Men att jag flera singer under den 3 mils långa vägen var nära satt juka under för den qväfvande ångan, är hvad jag cxe kan återhålla mig att yttra. Jeg finner efteråt tt jeg alltför väl likasom Nils Olsson kunnat untandraga mig ett åtagande, som efter allmänna lasen åligger skarprättarens drängar, men säkerligen cte någon af svenska bondeståndets frie medlemmar. Den sällramheten har äfven härvid iaträffat, att nin kronoskjutsnings skyldighet vid detta tilifälle, ch med ett så beskeffadt lass, blifvit utsträckt ända ill 3 mils väg utan något försnstaltadt ombyte, hvarid jag äfven hoppas, att Konungens Befallningshafende täcktes fästa behörig uppmärksamhet, såsom tt, ej så alldeles litet bevis, huru kronobetjeningen fven i sådant hänseende uppfatt:r kronoskjutsnings kyldigheten. Hvad jag lidit af denna medborgareättens kränkande och i min tanka, i afseende å mitt eltagande, lagstridiga förrättning, kan ej beskrifvas; ch hvad jag lider af mina medbröders fastdagliga ån öfver min enfald, kan hvarje om sin ära och om itt anseende ömtålig medborgsre lätteligen förestäla sig. Jag har ännu icke erhållit ringaste vedergällning ör mitt ofrivilliga biträde åt skarprättarens dränger, ch det har icke kunnat undfalla min uppmärksamet, ehuru det synes icke hafva vsrit föremål för nåon kronobetjenings eftertanka, stt aflidne Lars Anlersson i Blista skall hafva efterlemnat en kontant örmögenhet af omkring 308 Rdr Bko, utom auktionsnedel för dess qvarlåtenskap af omkring 433 Rdr 6 sk., hvilket till större delen tillfaller besutna broIren i Berga eller i samma by, ifrån hvilken jag berdrades att såsöm kronoskjutsskyldig skjutsa det irågavarande kadavret. Att kräfva upprättelse för nitt oförtjenta lidande, att fordra ansvar för det utfvade maktmissbrutet, dertill är jag säkerligen alltör vanmäktig, Hvarföre jag också inskränker mig att 08 Konungens Befsllningshafvande vördnadsfult beära dess gunstbenägna biträde för utbekommande f den materisla ersättning för mitt Obyrgliga bevär med den öfyverklagade trensportan, och hverföra sg ej kan åtnöja mig med mindre än 50 Rdr Bio, vartill också boets tillgångar visa sig lemna vija ner än tillräcklig utväg. Att denna min vördnadsalla besvärsskrift måtte för framtiden undenrödja niedningar af denna art till klagomål ifrån de skjutskyldige, är hvad jag hoppas och får jag derifrån emta tröst för min enfald, att hafva åtlydt en beallning, som jag förmodar, icke på laglig grund unnat lemnas mig. Sorunda den 27 Mosj 1842. inders (bom.) Larsson i Understa, medest ofvan sknade bomärke. Skriften är författad af undertek2d, Anders Wollin, skolmästare.