Aftonbladet – 5 oktober 1842, sida 2

Till följe häraf är det visst icke heller anledning, att Regeringen nu, å sin sida, gör något, för att i detta afseende verka till en reform för de skattdragandes lättnad. Imedlertid förblifver dock saken lika vigtig; och då tiden för räntelefvereringarna nu snart tillstundar, kan det äfven för ögonblicket hafva ett intresse, att göra läsaren bekant med något, som derutinnan tilldrog sig i bondeståndet, och som ännu icke blifvit offentliggjordt i någon tidning. Det var en motion i bondeståndet af en bland dess utmärktaste ledamöter, Johan Olsson från Gefleborgs län, hvilken begöirde, att ståndet mitte ingå till Kongl. Maj:t med en serskild hemställan i frågan, jemte hvad som derpå följde. Vi upptaga derföre här Johan Olssons diktamen, som säkert skall läsas med intresse. . Den lydde sålunda: Bland mera maktpåliggande frågor, som, vid innevarande Riksmöte förekommit, intager den, angående förändring i sättet att utgöra de så kal lade indeldte räntorne och kronotionde, ett obestridligt rum. Denna fråga är, såsom vi veta, icke ny, utan har, äfven vid föregående Riksdagar varit ett öfverläggningsämne, och till och med ett af Regeringen sjelf framstäldt. Behofvet af en reform i detta fall har också länge och mäktigt låtit känna sig, i anseende till de prejerier och -betryck af hvarjehanda slag, som de hittills bestående förhållandena emellan räntetagaren och räntegifvaren tillåtit den förra att utöfva mot den sednare. Hos nuvarande representantförsamling, som tiden och omständigheterna så kraftigt manat att åsidolemna enskilda intressen, och endast verka för det allmännas förkofran, och som jemväl vid flera tillfällen rättvisat nationens förhoppningar, väntade man sig fiina en allvarlig och gemensam båg att afbjelpa det här nämnda missförhållandet, hvars skadliga följder äro alltför uppenbara, för att kunna motsägas; och i denna väntan stärktes man ännu mer efter inhemtandet af Stats-Utskottets förtjenstfulla utlåtande i frågan, hvilket innefattade det förslag, att räntespanmålens, jemte öfriga räntors lefverering in natura skulle, der ej vissa binder mötte, upphöra, och i stället med penningar utgöras, efter ett för fem år i sender bestämdt pris, grundadt på medium af sednast förflutne tio års markegång. Allt detta oaktadt, befinner sig saken i samma skick som förr, och ett af nästan hela landets allmoge öfverklagadt ondt qvarstår i lika oroväckande skepnad; — ja, jag säger med full mening: oroväckande; ty åtminstone i min hemort är det snart sagdt ingenting, som legat folket ifrigare om bjertat, än: upphörandet:af den i förevarande hänseende gällande lagstiftningen, hvarigenom de skattdragande äro ställde i det mest förhatliga beroende under ilvijan och godtycket, serdeles i en trakt af landet, der skördarne oftast skadas af en oblid väderlet, och räntetagarne således ega ett tillfälle mer till egenmäktigt beteende. För fortfarandet af ett sådant tillstånd, som naturligtvis måste hos allmogen alstra och underbilla ett bittert hat mot tjenstemännen eller räntetagarne, äfvensom uppväcka afukd bland allmogen sjelf, enär den ena. grannen. ser sig tvungen att erlägga betyd: ligt högre lösen för sina vräntor, än de andra, hafvå vi att tacka de två första Riksstånden, vemligen Ridderskapet och Adeln samt Presteståndet, hvilka icke blott förkastat Stats-Utskottets välgrundade förslag, utan äfven vägrat godkänna de deröfver upprättade propositioner till vorering i Förstärkt-Utskott. .Ett af ossoch våra hemmavarande medbröder med så mycken längtan motsedt resultat af denna Riksdags rådslag år alltså omintetgjordt, och då våra kommittenter spörja oss om orsakerna dertill, kan svaret icke undgå att gifva ytterligare näring åt den, tyvärr, redan tillräckligt herrskande förtrytelsen öfver de privilegierade klassernas motstånd emot äfven de rättvisaste fordringar af de andra. Döljas kan det icke heller, att Regeringen, oansedt det initiativ den en gång tagit i saken, och som bördt förbinda den, att fortfarande verka för dess framgång, nu liksom visat sig önska hvad som inträffat; alldenstund bekömpandet af den ifrågavarande reformen egt rum, just i de Stånd, der eljest, Regeringens alla önskningar, om ock aldrig så öfverspända, blifvit uppfyllda. Under dylika bekymrande omständigheter, anser jag mig pligtig att, jemte nedläggande i Ståndets protokoll af. min allvarliga protest emot Ridderskapets och Adelns samt Presteståndets förfarande, att bindta voteringen i Förstärkt Stats-Utskott öfver hör omordade ämne, tillika ,taga .i betraktande, om icke någon utväg återstår att söka, åtminstone till någon del, få afböjda de förtretliga missbruk, som, gecom bemälde med-ständers handrivgssätt, ytterligare skulle komma att tillskynda allmogen ett orättvist lidande och på samma gång stegra dess missbelåtenhet. Härvid erinrar jag Håns mod. var nedbrutet; i stället för att springa upp. från marken, reste han: sig lång