Aftonbladet – 5 oktober 1842, sida 2

vancera. Han hade derföre ingen annan utväg än den, att förblifva stilla och låta döda sig af dessa gorgonögor, dem han kände med sig vara fästade på honom, han kände det, men han vågade icke att ännu en gång höja sina blickar för att öfvertyga sig derom; lika litet som han kom sig före att göra ett desperat utfall för att förkörta denna förfärliga katastrof. Båda dessa alternativer hade i alla fall sina serskilda svårigheter och obehag. Om han stannade qvar så dobe han. Men om han försökte att fly, midt för ögonen af sin sköna dämon, var han viss på att göra en högst löjlig figör vid försöket. Och om det finnes en ställning i verlden, löjligare än alla andra, så är det tvifvelsutan den, då en man försöker att krypa ut genom fönstret af en kullstjelpt Vagn. En Vestris eller en Ludvig XIV kunde icke med grace eller värdighet hafva geriomgått detta prof; huru skulle det väl då kunna gå an för sjelfveFitz-Roy Byron att dra sig med heder derur? Sådana voro hans äväljande reflexioner; men han hade intet annat val; ett eller annat steg måste genast vidtagas. Han beslöt att fly; och utgången realiserade i ögonblicket alla hans melankoliska förutseenden. Han lyckades att komma ut ur vagnen, utan att den ringaste anmärkning öfver brist på grace eller skicklighet rättvisligen dervid kunde göras honom; men vid utförandet af det saltomortal som var nödvändigt för att försätta hans person på terra firma, kom Bbokstafligen bans hopp På skam, ty han halkade och föll hufvudstupa i smutsen, alldeles under det ställe der han förmodade att hans vackra plågoande ännu stod.