Aftonbladet – 30 september 1842, sida 2

han på knä, utan att. likväl yttra ett enda ord. Som det tycktes, så ville han tala, men rösten felades honom. Han såg herrskarens öga hotaude rigtadt på sig och han kunde icke frambringa ett ord. För honom till döden,, befallte Wallenstein kallt, då Gustaf på hans vink bade upprest sig. Så snart den unge mannen hade kommit fram på den röda mattan, der sandhögen låg, trädde skarprättaren, den der mannen i röda kappan, fram och sade, att han skulle stoppa sina långa lockar under sammetsbaretten som han; hade på hufvudet. Gustaf gjorde det med synbart lugn. Nådigste hertig, sade han då, vändande sig till Wallenstein, jag ber er att ni i det ögonblick, då jag lider mitt straff, värdigas nådigst förlåta mig. — Er, Pater Mathias, tackar jag för all den kärlek ni städse bevisat mig. — Bringa Betty min sista helsning. ; Jag skall bedjay yttrade han till skarprättaren, när jag låter händerna falla ner, din... Vid dessa ord föll ynglingen på knä. Kallt blickade hertigen på honom; men Patern blickade ångestfullt på hertigen. Gustaf tycktes bedja med mycken andakt. Det varade ungefär två till tre minuter. Nu Jät: han händerna sjunka och väntade det dödande hugget. Men detta hugg — blef icke af. Redan hade skarprättaren lyftat svärdet, då han, på hertigens vink, lät det åter sjunka. ,Har du nu lärt dig, dåraktige pojke! hvad det vill säga att utstå själsångest?. dundrade Wallenstein, i det han framträdde till den lif