Aftonbladet – 30 september 1842, sida 2

DJURGARDS TEATERN. pFrieri efter föreskriftv; komedi af Toepfer. Denna föreskrift är intet annat än ett slags testamentarisk disposition, ehuru af-en något egen art. Det är en ung flicka, som erhållit en större egendom i arf, med vidfästadt vilkor att gifva sin hand åt en af trenone vissa bröder; dessa trenne friare utgöra för öfrigt de största kontraster till hvarandra, den ene är en filosof, som går och grubblar öfver lifvet och döden och förstör sin toilett under vandringen i gamla grifthvalf, den andra är en lefnadsglad Martis son, den tredje en månskensblek artist, som endast suckar och trånar. Den älskvärda flickan finner sig försatt i ett ganska brydsamt val; den pjunkige artisten synes henne nästan för sentimental, husarlöjtnanten är åter alltför burdus, och filosofen är. rent af oartig. Dertill kommer att flekans förmyndare, som helst skulle se att hon gifte sig med hororh sjelf, men, då det visar sig för honom föga anledning att hoppas på något sådant, åtminstone önskar laga så, att ingen af de trenne lyckas erhålla ja, ställer alla möjliga svårigheter i vägen och skickar slutligen fram en gammal magister Bickling, hvilken mot ett belingadt arfvode af fem Friedrichsdorer lofvat att uppbjuda all sin älskvärdhet, alla sina intressanta sidor, för att tills vidare åt sig draga den unga pupillens uppmärksamhet från de ifrågavarande bröderna. Denne magister gör imedleftid icke sin sak bättre, än att han råkar o0bjelpligt faila in i det löjliga och slutar med att dricka sig pirum i stället för kurtisera, och den sköna pupilien har åter härunder tid att lära närmare känna vår filosof, hvilken under ett något frånstötande yttre döljer flera. verkligt förträffliga egenskaper. Komedien slutar alltså dermed att filosofien och det stora arfvet falla i bvarandras armar, hvaremot både förmyndarenr och häns verktyg, magistern, få stå der med tomma händer. På det att de båda andra bröderna icke måtte bli alldeles--lottlös2, har förfatiaren visligen så arrangerat, att pappa förmyndare sjelf har tvenne ämabla döttrar, hvilka fannit löjtnanten och artisten rätt hyggliga, och utan serdeles långa betänkligheter räcka dem sin hand. Pjesen tillhör den nogsamt kända tyska komedigenren, det vill säga, den är temligen långdragen, innehåller icke så få öfverdrifter, och rör sig inom en verld, hvilken mindre är en kopia-af den verkliga verlden, än en tradition af en viss konventionell teaterverld från den samla Kotzebueska och Tfflandska skolans tid. Dialogen är imedlertid stycktals ganska rolig, och pjesen förtjenar härigenom räknas till de bättre inom den nyssnämnda genren. De egentligen burleska rellerna i pjesen, magistern, förmyndaren och en gammal hushållerska hos den sednare, utföras af berrar Deland och Malmström, samt mamsell Dyiz på ett serdeles roande sätt, och serdeles den förstnämndes upprymmande bonhommie, då han med bukett i bröstet och ridpiska i hand går att göra sin kur hos den