Aftonbladet – 28 september 1842, sida 2

I —AÄ Hvad ämnar du göra, min gemil?, ropade hertiginnan ängsligt, då tjenaren hade lemnat rummet. Jag måtte väl inte behöfva frukta, att du hårdt vill bestraffa en obetänksamhet af den stackars gossen, som älskar dig så innerligt, som är dig trogen i lif och död och som du sjelf kallar din tillgifnaste tjenare? ;Han blir icke hårdare straffad än han förtjenar,, svarade Wallenstein kallt. Således bestraffad likvål? ropade hertiginnan, med fördubblad ångest. Menar du att det rysliga själsqval, som jag under trenne hela dygn uthärdat, är ingenting? frågade hertigen sträft. Den uslingen skall lära känna det äfvenledes, och det i fullt mått. Hertiginnan ville tala, hon ville göra invänningar, då den åter inträdande tjenaren anmälde slottskommendanten, och denne straxt derpå kom in 1 rummet. Pagen Gustaf Löwenthal, började hertigen, har för tre dagar sedan, midt i natten, då jag i den här närbelägna salen var sysselsatt med observationer på himlen, i mörkret tagit rig för er; han har haft den fräckheten att vilja spela er ett puts, i det han tilldelade er ett slag i ryggen och straxt derpå smög sig bort. Detta åt er ämnade slag träffade mig och har hittills blifvit ostraffadt, emedan jag ville lemna honom tid att genom frivillig bekännelse och egen ingifvelse betyga sin ånger. Detta har hittills icke skett, derföre skall hela tyngden af min vrede drabba honom. Ni skall derföre genast arrestera den brottslige, belägga honom med kedjor, låta föra honom till det understa fängelset oeh icke släppa någon menniska in