Aftonbladet – 28 september 1842, sida 2

sionens fält folk och regering kunna utöfva lika rättigheter. Vore derföre också yrkandet om pressons frigifvande ifrån en tysk ständerförsamlings sida lika mycket utan verkan, som det stereotypa omtalandet af polska nationaliteten i franska Kamrarnes svaradresser på throntalen, bör likväl ingen tysk folkrepresentation undandraga sig utöfvandet af denna pligt, af missmod eller såsom öfverflödig... Af alla de skäl, på hvilka man år 48149 stödde upphäfvandet af tryckfriheten, kan, derest man icke skall förlänga ängslan liksom skuggorna af ett slocknande ljus, nu mer lika litet något vara i fråga, som om den råa makten af uppretade folkhopar, om ett sjukligt tillstånd i allmänna opinionen, om en icke endast de särskilde staternas lugn och säkerhet utan hela förbundets existens hotande gäsning, om exempellösa missbruk af den periodisk-politiska pressen, om vilda utsväfningar af en till söndring och omhvälfning riktad tryckfrihet, 0. s. v. såsom för tio år sedan Tysklands tillstånd officielt skildrades för att ådagalägga trycktvångets fortfarande nödvändighet. I alla dessa riktningar har floden derefter blifvit ebb, och lugn, ordning och laglighet hafva återvändt. Med rätta frågar man derföre: huru länge skall verkan öfverlefva orsaken? och på hvilken tid väntar man väl, för att finna tyska nationen nog förberedd och stilla, att emottaga den utiofvade tryckfriheten, om icke den närvarandes vindstilla är tillräcklig? På andra sidan är likväl också vår tid icke så död och politiskt begrafven, att framskridande och reformer icke äro mångdubbelt ärade, önskade och välkomnade, samt i stånd att verka lika välgörande, som de med tacksamhet emottagas. Men nyhetsandan, om man så vill kalla den, är måttlig, eftertänksam och företrädesvis rigtad till det reella och materiella. Genom tullföreningen har i det drömmande Tyskland, liksom genom ett trollslag allt på en gång blifvit praktiskt, och pedanten ifrar liksom verldsmannen i yttranden af förakt och motvilja för ihåliga teorier och ofrugtbara politiska grubblerier... Under alit detta känner likväl ännu en stor del af nationen med smärta, huru långt det tyska folket i politisk frihet ochhållning står efter manga andra folk, hvilka alldeles icke gått framom det i andlig och sedlig utveckling. Tyska ärekänslan fördrager med ovilja den tankan, aw det tyska folket icke äger någon fri mening öfver sina offentliga och gemensamma angelägenheter, och liksom ea omyndig dagligen måste låta föreskrifva sig, hvad det får läsa och låta trycka. Man finner det nedslående och skamligt, att åfven i en enväldig, men likväl censurfri stat, såsom Danmark, man skulle drifva spe med det för overksam idealism klassiska landet, hvilket vid vaggan af sin pånyttfödelse tog till symbol friheten, och efter 30 års förlopp ännu icke kommit så långt, att det kan fritt tala och skrifva, ja icke en gång kunnat förskaffa sig en anständig säkerhet för inrättningen af uppsigten på tryckpressen, I Tysklands förnedringstid, under Rhenförbundet, kunde Tysklands räddning endast åstadmmas derigenom, att tanken åter blef fri och ätt Tysklands furstar förkunnade fria författningår ock det fria ordet, såsom mål och belöning för en allmän folkbeväpning. Pressen, såsom uppehållaren af den sista tyska nationalegendomen — litteraturen — är för den bildade och patriotiska tyske mannen en ersättning för så mycket, som han genom sitt stamfolks delning måste i förbållande till andra nationer undvara; den är nationalitetens enda oförsvagade föreningsband; af den hoppas han det fredliga återställandet af en tysk nation. Skall äfven detta bopp blifva förgäfves? Annu är det tid, ännu skall skänken af tryckfriheten blifva emottagen med varm erkänsla och med tacksamma hjertan; ännu hafva regeringarne i sin makt att gifva eller vägra; men hvem kan väl gå i borgen för att det alltid så skall förblifva? Icke evigt — sedan år 4814, den blodiga stridens sista år, då tyska brödrafolken stridde för sina furstars lif, är en mansålder förfluten, som väger lika med en evighet då det handlar om seqvester på medfödde menniskorättigheter, — kan det tappra, tyska folket på nuvarande sätt förblifva mund-dödt; icke evigt, huru återhållet — och jag kunde gerna säga, huru föga manligt — det än är i sina politiska anspråk, kan det lefva af hopp och löften. Förr eller senare måste dock den fria sanningen blifva dess rättighet, och regeringarne sjelfve måste derföre lifligt träda fram för densamma. Om kommitterade icke kunna underkänna tryckfrihetens faror i upprörda tider och i länder, der den ännu strålar och värmer med den första segrens nyhet, så talar just detta för dess slutliga frigörande i närvaTT nr ARR —— I TT. Il Ämmnar du göra min mamålåA sn. JA