Aftonbladet – 28 september 1842, sida 2

————— A——— —-—. .————-— .:(2sqcx:smmsststs—asv—ALAALLLL — att hela händelsen tystades ner. I alla fall har ynglingen icke felat af elakhet, utan blott af kitslighet ech ungdomligt lättsinne, och hans handling, ehuru visserligen tadelvärd, kan ej få namn af annat än ett pojkstreck, för hvilket endast ett stort missförstånd ligger till grund. Wallenstein hade, medan den gamle talade, oaflåtligen fästat sina ögon på honom och afhört honom med yttersta uppmärksamhet. Iogen enda rörelse i hans ansigtsmuskler utvisade, att hans själ var upprörd, snarare kunde man läsa den största köld i hans min. MHertiginnan betraktade imedlertid sin gemål ganska uppmärksamt; en plötslig ångest tycktes gripa henne, och hon ville just tala då hertigen redan började: Jag tackar er, min fader, sade han kallt, för det ni skyndat er att medverka till förklaring af denna besynnerliga händelse, hvilken bevisar hur stor den menskliga svagheten är, då den kan göra det möjligt för en Oobetänksam pojke ait åstadkomma hvad blixtarne af fientliga svärd, bullret af kanoner och bomber, ja — till och med mördares dolkar och partisaner icke kunnat åstadkomma. — Gå nu, med Gud, men båll er beredd att i morgon vid daggryningen åter inställa er här, så snart ni blir kallad, för att uppfylla en pligt och uträtta ett uppdra, som jag då skall gifva er. — ÄBNu en gång tack, vördige pater och — god natt. När pater Mathias lemnat rummet, blef Wallenstein stående några minuter alldeles oröriig; derpå fattade han en silfverpipa, som låg på bordet och när, vid pipans gälla ton, en tjenare inträdde, ropade hertigen med skarp röst: Slottskommendanten l,