Aftonbladet – 24 september 1842, sida 2

ifra sig, och åt hvilken en fjerde, hvars anletsdrag hade nigot illparigt och oangenämt, nickade bifall, men med ett hånfullt leende. Tie till tolf andra män, alla omkring medelåldern, stodo i närheten; dock tycktes de mera afhöra den talande, än de sjelfva. deltogo i samtalet. aJag säger er, herr kammarherrel, ropade den ifrige talaren, och eldmärket, som han hade på sin panna och som hadeskapnad af en pilspets, färgades dervid ännu rödäre, ai Wien, i den kejserliga borgen och i er -rådskammare måtte sakerna se helt annorlunda ut än i fältlägret. Er, berrar af pennan, förekorimer allting lätt, fast det oftast kan synas svårt för oss krigsfolk. ehuru fallet mången gång kan vara tvertom. Men nu äro ju mest alla fältöfverstarne tillsammans; de må tala, de må säga, om det finns någon ibland dem, som ickehar innestående fordringar. Der är generalvaktmästaren för kavalieriet, herr Lorenzo del. Maestr; öfverstarne Teufenbaeb, Isolani, Arnimb, Aldringer, och Gud vet hvad de alla heta, Om mig och Hepburn vill jag alls icke tala, Vi äro fattiga som Job. Jag bar utbetalt min sista daler åt mina kyrassierer, han sin åt sina Skottar. Man skall icke säga att grefve Pappenheim är skyldig en enda penning åt sina ryttare, som hafva följt. honom i nöd och död, ehuru jag i detta hänseende skulle kunna åberopa ett ganska högt exempel.n Den som stod bredvid Pappenheim slog till ett gapskratt. Liksora man skulle ha den ringaste tack för det,, sade han hånanda ,Med skuldernas betalande är det ej så brådt. Betalar man inte mig, så kan jag inte heller betala andra. Slutligen kommer man ändå öfver penningar med godo eller ondo. Detta må vara ert tänkeoch handlingssält, men aldrig blir det mitt, herr von Ilow, sade Pappenheim föraktligt. Tack eller otack, lika mycket; jag uppfyller min pligt och fordrar af