Aftonbladet – 24 september 1842, sida 2

ständernas utbildande till en gemensam korporation voro prelaterna, enligt kyrkoförfattningen nemligen, icke skattskyldige; riddareoch herreståndet gjorde krigstjenst i stället för utlagor; städernas borgare voro gerom privilegier skyddade för alla afgifter, utom den obetydliga taxan för rättigheten att utöfva ett yrke. Landsherren egde således till sin disposition intet annat än domäner och regalier. Bad ban vid utomordentliga tillfällen, såsom krig, förbund, biläger och utstyrsel m. m. om tillskott och -biskatter (detta slag af Steuern kallas i Preussen och Sachsen Beden, d. ä. Bitten, sböner), så beviljade ständerna så mycket som nödigt syntes dem, och fordrade bref på, att dessa gåfvor icke skulie anses eller någon gång varda ansedde såsom nöd vändiga statsanslag och således kunna brukas som prejudize. Men det allmänna landskapet (ständerne) underhandlade med landsherren icke blott i sitt eget, utan i hela landets namn; det representerade hela landet emot honom; det lät tidi och ofta förstå, att utan dess uttryckliga bifall vore ingen skatt att upptaga, hvarken af det eller af hela landet. Sammanfatta viallt i ett begrepp, så finna vi, att de tyska: ständernas hufvudsakliga rättigheter först och främst bestodo i att med landsherren underhandla: rörande landets lagar, försäkra dem, försvara dem (till och med med vapen i hand, men isednare tider inför domstol); samt vidare i beviljandet af skatter, så att, derest ständerna åtogo sig någon afgift, i och härmed de öfrige undersåtarne ansågos skyldige till samma skattebidrag. Ur den första rättigheten utvecklade sig nödvändigt, att ständerne skulle taga del i den lagstiftande makten, och de gjorde det verkligen å hela folkets vägnar i full enlighet med urgammal germanisk rättsgrundsatts. — Ursprungligen låg till och med alldeles ingen lagstiftande makt ho3 den tyska fursten. Ingen furste har, före upphäfvandet af ständerförsamligen, haft den ringaste rätt att göra lagar. Denna rätt utöfvade, ända till 46:de århundradet, Kejsaren och Riketv ensamt; och när då på landtdagarne förhandlingar skedde och beslut fattades rörande landets polis samt sedermera ock ö: ver rent civila författningar, erhöllo territorialständerna rätt att lemna sitt bifall till lagförändringar, som angingo deras landskap. Bifallet härtill flöt ganska naturligt ur den Autonomi (den rätt att herrska öfver sig sjelfve), som ständerne redan förut såsom medlemmar af tyska riket, besutto. Vidare utöfvade också de gamla landtständerne utan undantag rätten att gilva vilkorlig hyllning; dV. s. hyllningen skulle vara utan kraft och verkan, om af fursten de bebrefvade (besvurne, beseglade) frioch rättigheterna icke respekterades (detta är än i dag en grundsatts i den engelska författningen, Bill of Righ!s). Med denna högst märkvärdiga omständighet ide gamla ständernes rättsförfattning sammanhänger ganska noga och konseqvent, att förvaltningen af kassornas (likasom änfiu i Hannover) var delad, så att icke allenast hvarje stånd hade sin egen kassa, utan ock sitt särskilda lås för den gemensamma landkassan, utnämnde revisorer, deltog i förmyndar-regering (när sådan påkom) och gaf sin röst till krig och fred. Alla dessa rättsformer återfinna vi såsom äkta tyska ända ifrån Wärtembergs yttersta gränsor, i sydvest, till Memels strand i Preussen, ytterst i nordost. Att det så förhåller sig, och huru ytligt man följaktligen tänker, då mas i våra dagar med ett slags förakt: ser ned på den så kallade Representativförfattbingen såsom på ett foster blott af inflytelse: ifrån fransyska ider, och-såsom i grunden otysk, det skall isynnerhet visa sig genore en betraktelse öiver -huru vidt och till hvad grad de gamla landständernes rättigheter ferdom verkligen hade utvecklat sig i de nuvarande preussiska territorierna. Just uti den nuvarande preussiska statens ursprungliga kärna, de östra provinserna (det gamla hertigdömet Preussen,) hade landständernes rättigheter nått sin högsta betydelse och makt. Landsherrarne i Pommern hade i början af 44:de seklet så godt som förlorat all myndighet utan ständerne. Då Bogislaus X der kom till styret, voro landets inkomster förslösade eiler komne i privates händer, nemligen de andliges: blott genom ridderskapets och ständernes bistånd förmådde denne bertig — förföljd ända in i döden af sin eger moder, men klädd och utrustad af bonden Hans Lange — att återställa den landsherrliga öfvermakten. Då hertig Wratislaus IV år 4325 kom till besittning af furstendömet Rögen, förband ban sig inför ständerna uttryckligen, att, derest han företog något emot landets rättigheter (de s. k. privilegierna), och icke återkallade det inom år och dag, så skulle ständerna få utvälja sig en annan herre. År 1348 evo de tre bröderne