Aftonbladet – 24 september 1842, sida 2

—a MV och försänkt i djupa funderingar, mer än en timma :spatsera af och an på de aflägsnaste gångarna, så hade de vakthafvande soldaterna befallning, att under denna tid stå vid ingången till trädgården och att icke släppa in någon enda menniska, undantagandes kornett Neumann. Sedan allt. var i ordning till gästernas emottagande, anlände ändtligen den ena efier den andra. De voro alla sådana män, hvilkas namn voro med beundran och beröm nämnda i krig och slagtningar, Dagen efter den kejserlige kommissariens, gebeimerådet och kämmarherren von Questenbergs ankomst (ty hin var den sista af de anländande gästerna), hade fursten församlat dem alla i den ofvan omförmälda salen. Rådplägningen hade redan varat i fem timmar; den festliga måltiden, som skulle följa derpå, väntade redan och ändtligen vågade furstinnan, hvad ingen annan skulle vågat, att begilva sig till furster, för att föreslå honom att låta rådplägningen hvila så länge, eller åtminstone afbryta den för en stund. Di den lika så milda som kloka damen förutsåg, att sammankomsten, i fall den räckte alltför länge, kunde bli stormig, och hennes gemål derigenom råka i — just icke det hästa lynne, så to3 hon den lilla Maria vid banden och begaf sig dit upp. Hon visste att Wallenstein älskade barnet öfver all beskrifnicg, och att blotta anblicken af detsamma vore i stånd att hos honom mildra äfvea den dystraste och vildaste sinnes stämning. n Då furstinnan inträdde i salen, hvarest underhandlingarna förehades, hade sällskapet nyss uppstått från stolarna, som stodo omkring det långa bordet och bildade sålunda sergkilda grupper. Den närmaste bestod af furst: Wallenstein sjelf, hvars min uttryckte kall och stolt beslutsamhet, en gammal man af förnjint utseende, bvilken med Iugn blick afhörde en tredje, hvilken i ett lifligt tal tycktes ganska mycket för