Aftonbladet – 19 september 1842, sida 3

klint, !; körsbärsblad och ; potatisstjelkar. — Vintertiden begagnade han ett stort af tackjern gjutet piphufvud, för att derpå äfven värma sina händer. Att längre eller kortare väg på egen bekostnad begagna någon häst, det tillät icke hans hushållsaktighet; hvarföre han ock var nära att sätta till lifvet genom en stark förkylning, hvilken han, under en promenad från Nerike till Strengnäs, ådrog sig, då han måste aftaga de tjocka spikade becksömsskorna, för att i strumplästerna kunna vandra öfver den med glansis betäckta Hjelmaren. För giftermå! hade han ingen synnerlig böjelse; men vid 60 års ålder, ansåg han likväl för nödigt att med en förgyld silfverring städja och tillförbinda sig en beständig sköterska på ålderdomen. Efter gifven anvisning, vandrade han således i detta ärende till kaplansgården i Nykyrka, der en from 57årig dottor hushållade för sin fader, som 10 år varit enkling. Klangen af friirens myckna blankmynt utgjorde här ett så talande förespråk, att flickan, som i flera år hållit god min med en enträgen friare, den haltande sockneskräddaren Nobis, gaf korgen åt denna och räckte handen åt sin fars embetsbroder. — Huru glad gubben blef öfver detta sin dotters med så god urskillning fattade beslut, bevisag bäst af följande förtroliga samtal emellan honom och en inom socken boende kamrer: pHar du hört bror!v sade gubben, att omin dotter nu skall gifta sig? Ja, det är då väl, svarade kamrern, att den hållfasta Nobis nu ändtligen vinner sin mångåriga önskan.n Nej! nej! — inte vill jag ha någon handtverkaro till måg! Bättre opp må du tro; Ho ska ha Ficken; — magister Fick ska ho ha! — Du känner ju honom? Det gör jag visst, och just derföre frågar jag, hvad företräde han eger framför Nobis ?p Jo, Ficken — det är en snäll karl, en lärd karl; han är lärdare än jag; derjemte är han en förmögen man. Och min dotter är inte heller så barskrabba; hon har 4000 daler i möderne hon, och jag tog ändå lite undan. Genom vigsel fullbordades utan dröjsmål den äkta föreningen; men kontrahenterne lefde sedermera icke mycket tillsammans. Fru Fick var mindre road af att sitta hemma i ett litet ödsligt näste och spinna, än att; isynnerhet under andtiden, med arbete på en närliggande herrgårds åkrar, ängar, höskullar, m. m., förtjena sin dagspenning. Fick åter fortsatte i Råby sin tjenstgöring, under hvilken han gjort sig beryktad för många egenheter. Så, t. ex., kallad på sockenbud till en, efter svår barnsbörd med döden kämpande, hustru, anmodade han barnmorskan och en annan närvarande att uppresa den sjuka uti sängen i en knäböjande ställning, på det hon först måtte kyrktagas och till församlingens gemenskap återföras. Men då han, efter hemkomsten, fick af sin prost skarpa förebråelser för ett så olämpligt förfarande, gick han påföljande midnatt tillbaka till sjukhuset, knackade på fönstret och ropade: Det som gjordes på förmiddagen, är som det vore ogjordt!s — Lyckligtvis var nu barnsängshustrun så djupt insomnad, att hans utrop hördes blott af de vakande. Aldrig hördes någon svordom af honom. — Namnet Djefvul kom aldrig öfver hans läppar oftare, än då det förekom i de årliga prediko-texterna. Derföre slutade han ock sin predikan på 3:dje Söndagen i Fastan sålunda: Vakter Eder fördenskull, mine Åhörare! ty Fulingen ) vill gå både ut och in i menniskan, Amen! Med ett harglande uttal, ofta genombrutet af småspottningar, häfde han sig af och an i predikstolen, hvilket af drängarne på den midt emot varande läktaren efterhärmades, utan att varseblilvas af den närsynte predikanten. — I de liknelser, han framställde, var han oefterrättlig. Till många sådana kan man sluta af denna enda: Himmelriket, sade han, Himmelriket är sött, ja, så sött, som den sötaste rofvälling. — Då nu ett ungt fruntimmer, som var närvarande vid defina hans anrättning, icke kunde afhålla sig: från ett högljudt skratt, förmådde han icke smälta denna bittra kryddning, utan angaf damen i Konsistorium, såsom den, hvilken gjort oljud och åstadkommit allmän förargelse under Gudstjensten. Häröfver infordrades prostens betänkande, och, sedan han i ett handbref bestämdt svarat, att den, som ej skrattade, då han ser och hör Ficken predika, den har ingen urskiljning, funno vederbörande sig icke befogade att hänvisa angifvelsen till verldslig domstol. Sedan han begagnats såsom Skjutshäst nästan kring hela Stiftet, befanns han, omsider, den 10 Juli år 18035, vid 68 års ålder, så uttröttad, att han insomnade i den långa dödssömnen, lutad mot en grafhög på annexet Liila Råbys kyrkogård, der han sjelf kastat de tre skoflarne mull på många afsomnade. Af hemlig dragningskraft, Du vandrade mot döden, Der han med giftig pil uppå sin valplats gick: Si! här är lifvets gräns, här slutas dina öden!, — Så roptes, — och Du föll för skottet, som Du fick. Din lefnad löjlig var och plötslig hädanfärden; Men — hvila nu i frid, du trötte Vandringsman! — Så ofta från din höjd Du skådar ner till verlden, Åt mången här bland oss Du sjelf nu skratta kan. ) Dermed menade han Djefvulen.