Aftonbladet – 19 september 1842, sida 3

steg och jag tilltalade honom, men han svarade icke. Jag försökte att gripa uti honom, han gled undan, och var ännu alltid midt emot mig, på sex fots afstånd som förut. Jag lutade mig ned mot jorden och tryckte mitt ansigte hårdt mot gräset, och ville icke se upp förrän natten kom och mörker betäckte jorden. Då steg jag upp och återvände till min grotta; jag lade mig nåd på min säng, och mannen lade sig bredvid mig, och jag hotade och sökte att gripa honom, som förut, men jag förmådde det icke, och jag tillslöt mina ögon, och mannen låg bredvid mig. Dag följde på dag och det var detsamma. Wid bordet, i min hvilosäng, hemma och borta, då jag uppstod och då jag satte mig, natt och dag, fann jag alltjemt på sex fots afstånd detta hemska sällskap. Och jag sade, då jag blickade på den sköna jorden och den lugna himlen, och derefter på min fruktansvärda följeslagare: jag skall aldrig mera bli allenal, Och mannen log. Slutligen kom ett skepp, och jag ropade det an, det tog mig ombord, och jag tänkte, då jag satte foten på däcket, jag skall fly undan min plågoandel, Just som jag så tänkte, såg jag ho: nom, likasom jag, stiga öfver relingen, och jag försökte att skuffa honom i hafvet, men förgäfves; han var vid min sida, och åt och sof med mig som förut! Jag kom till mitt fädernesland. Jag kastade mig i sällskapshvirflen, jag besökte lustbarheter, och jag hörde musik; och jag hade trettio män att vaka hos mig dag och natt. Jag hade då 34 kamrater, och en af dem var mera sällskaplig än alla de andra. Slutligen sade jag till mig sjelf: Detta är blott ett fantasiens gyckel, ett spel af din inbillning, dina sinnen bedraga dig, alltsammans existerar blott i din fantasi, icke annorstädes. Jag skall rådfråga dem, som äro bevandrade i dylika sjukdomar, och jag vill, jag skall ännu en gång bli allena !