Aftonbladet – 19 september 1842, sida 3

Jag kallade till mig en som var namnkunnig för sin skicklighet att behandla dylika sinnessjukdomar och sjelfförvillelser, — jag band honom genom en ed till tystnad — jag berättade honom förhållandet. Han var en modig man och en lärd man, och lofvade att bota mig. Hvar är figuren nu? frågade han leende och fortfor: jag ser den icke. — Och jag svarade: den är på sex fots afstånd från Oss. Jag ser den icke, sade han återigen; och om det vore en verklighet, skulle mina sinnen icke vara senare att förnimma bilden än edra.x Och han talade med mig såsom höglärda bruka. Jag argumenterade icke, jag gaf honom icke nigot svar, men jag tillsade, att man skulle tillreda ett rum cceh betäcka golfvet med ett tjockt lager af sand. Då detta var gjordt, bad jag den höglärde följa mig in i detta rum, och vi reglade dörren. Hvar är figuren nu? upprepade ban, och jag sade: på sex fots afstånd från oss som. förut! Och den höglärde log. Se på golfvet!, sade jag och pekade på stället; hvad ser ni? Och den höglärde darrade och fattade uti mig för att icke falla omkull. Sanden derx, sade han, var jemn och slät när vi inträdde, och nu ser jag på den der fläcken — menniskofjät I Och jag log, och drog min lefvande följeslagare framåt; se., sade jag, hvad följer oss väl, ehvart vi gå? Den högvise hemtade djupt efter andan. pStegen, sade han, af menskliga fötter! Kan ni icke hjelpa mig då?s ropade jag, med en plötslig och förfärlig ångest, och skall jag aldrig bli allena igen? — Och jag såg den dödes fot draga dessa ord i sanden: Ensamhet är endast för den skuldfrie — elaka tankar äro förföljare för en tid. — Elaka gerningar äro följeslagare genom evigheten. — Ditt hat kom mig att göra intrång i din ensamhet. — Ditt brott förstörde ensamheten för alltid.n