Aftonbladet – 17 september 1842, sida 2

Sverker den 2:dra och Erik den 40:de till Albrecht af Mecklenburg. De hufvudsakliga punkterna i krönikan öfver denna epok äro: Ättskiftena mellan östgöthaoch vestgöthajarlarnes ätter, Folkungarnes uppkomst till väldet, Folkungadynastiens tragiska öden, Digerdöden, Folkungaättens utgång och inkallandet till landet af en främmande konung. Författaren har här, liksom i de föregående delarne, skickligt sammanbundit till ett helt de hos folket fordomdags gängse traditioner, sagor, qväden och visor om tidens märkeliga händelser och personer, endast tilläggande här och der ur den egentliga pragmatiska historien hvad som behöfdes för att rätt uppfatta och förstå de gamla folksägnerna, samt för att, der någon länk fattas, nödtorftligen ersätta densamma. Man finner härvid ytterligare bevis på den ovanliga hemmastaddhet författaren allt från första bladen af sitt arbete bevisat sig ega, särdeles i den delen af våra häfder, som omfattar allt det monumentala och traditionella hos folket, och hela hans framställningssätt, hvilket i sjelfva verket är något gammalmodigt, öfverensstämmer med ämnet på ett sätt, som bör göra arbetet så mycket mera populärt, synnerligast hos en viss gammal-ärlig och rättfram kärnklass, som ännu finnes inom folket. Bland de der intagna folkvisorna förtjena i främsta rummet citeras visan om Axel Thoresson och skön Walborg, om Sune Folkvardssons klosterrof, visorna om Marsk Stig, om Johan Brunke, om Nils Ebbeson, den gottländska leken, om danska kung Waldemar, hvartill ytterligare komma en hel mängd af kortare innehåll. En anmärkning, som måhända icke skall synas obefogad, är att författaren vid åtskilliga ställen, såsom till exempel der mindre allmänt bekanta traditioner från uråldriga lokaler anföras, gjort mången läsare en otjenst, då han icke tillika tillkännagifvit källorna derför, på det att en vettgirighet af möjligen mera skrupulös art måtte veta hvad grad af sannolikhet den skall kunna sätta till de meddelade uppgifterna, äfvensom man skall kunna uppsöka hvad som tilläfventyrs utförligare finnes att inbemta i det eller det afseendet. Vi kunna icke afsluta denna anmälan om herr Afzelii berömvärda opus, utan att låna ett litet utdrag ur dess flera högst intressanta blad och välja dertill teckningen af den så kallade Digerdöden, hvilken vid medlet af trettonhuadratalet härjade iSverge, sedan den förut sträckt sina rysliga förödelser öfver hela södra Europa. Om en förfärlig folkdöd, som denna olyckliga tid gick öfver a!lt svea välde och jemväl härjade i andra land, äro ännu — många minnesmärken och sägner bland folket. När det säges attpesten gått öfver landet, förstår menige man dermed icke sjelfva farsoten, utan en underlig ande, den der likasom en mordengel går framom byar och gårdar, täljande sina offer. Om den sista pesttiden får man ofta böra de gamla sålunda förtälja: I min barndom hörde jag min murmor (eller farmor) tala om hur det var, när pesten kom till våran by; ban kom sunnan in i byn och stadnade utenför den första gården, till påseendet som en liten vacker gosse, men såg sträng ut och hade en rifva (räfsa) i hand, med den han räfsade derutanför. Der så skedde, fick gemebligen någon lefva qvar i hushållet, emedan räfsan tar icke allt med sig; men, när han kom till nästa by, hade han pestflickan med sig, som följde efter och sopade med en qvast utanför porten; der dogo alla i hela byn. Det var i sjelfva dagsgryningen och ganska sällan folket fick se dessa sorgebud. Men om den pest, som i konung Magni tid förhärjade landet på ett alldeles oerhördt sitt och förvendlade det från ett folkrikt och odladt land till stor del i en ringa bebygd ödemark, finnas jemväl ännu många tänkvärda sägner och påminnelser, Ofta, när vandraren går genom en växande timmerhög skog, der i århundraden varit vildmerk, ser ban märken till diken och afdelningar efter odlade åkrar, och ofta träffas fruktträd och märken efter hustomter, der gårdar och byar varit, men nu är skog. Märkeliga sägner och minnesmärken finnas bland landtfolket om denna förödelse. Flera kyrkor hafva blifvit funna djupt inne i skogarne, af snår och höga träd så öfvervuxna, att de i hundratal af år stått afglömda, då en jägare eller arbetare i. skogen med förvåning blifvit dem varse. Så tilldrog sig .en gång i Elfdals härad i Wermland, att en jägare efter en tjäder afsköt sin pil, — ty krut fanns icke den tider, — men pilen föll ned, som ban tyckte, på en hög kulle eller bergsklippa. Han var ångelögen ett få sin pil tillbaka och ville uppför kullen; då märkte han, att det var ett hus, öfver hvilket vindfällen fallit, och alltsammans var nu med en torfva utaf mossa öfvervuxet. När han arbetat sig närmare in till huset, såg hån med förvåning att det var en kyrka, och detta Herrans hus stod der nu alldeles sådant, som det före digerdöden stod, när menniskorpa sist gingo derifrån. Kyrkan var i åttkant byggd-af -grofttimmer och blef sedan upptagen till gudstjensts hållande, samt är nu Ekhärnad kallad. . Skaganäs. i Westergöthland var före digerdöden en odlad, bebygd-och folkrik ort. Hundra år derefter kommo några finnar, som satte sig der ned och började uppodla skogarne och vildmarkerna. Difunno de der inga menniskoboningar, emedan allt fölketaf den stora döden blifvit borttaget. En gång hände att en men, sysselsatt med arbete inne i djupa skogen, fällde några höga tallar i ett tätt sammanyuxet snar, då han fick se derinne en kyrka. som stått dar äda cadan disardädan Så kam