Aftonbladet – 17 september 1842, sida 2

lens kappa, och jorden slök ej genast upp de; usle belackaren; men hvad säger fru Preijar om det magistern sade i kyrkan om schalen ?; — Åh jo, hen gret och sade, att hon ångrade sig, svarade madam Märtha; men i sitt hjert: var hon vred och ond., — Jay tillade fru Slam. mer, Theras mun är halare än smör, och tht hafva Öörlig i sinnet; säger David; men Guc skall hörat och späka them, ther alltid blifver Sela. Syster skall veta, sade madam Klarman, sor också hörde till de heliges antal, satt jag stac kare med min näring har en svår tid. Jag må ste åse och åhöra styggelser hvarje dag; men ja måste något hafva för mina lekamliga behof Häromdagen satt jag i mitt rum och sjöng er psalm, då var der ett stoj der ute i krogstuga cch man härmade min sång; det var koppar slagare Hamring, som gjorde spektakel — Gud löne then kopparsmeden! ban hafver mig myc ket ondt bevist; men jag ropade in Anders Pei. ter och Olavus samt lät vräka ut Hamringer och kasta hans kappa och hatt efter; thy thet försröt mig svårligen, och jag kastade all Toh:z hustyg ut för kammaren, säger Nehemia. Ja,, sade fru Slammer, så är den syndig: menniskan beskaffad. Han svor väl och bann-de madam, då han silunda vräktes ur huset? — ,Ja, visserligen, svarade Klarmanskan; har ver likasom syndens menniska, Adam, då han vardt drifven ur paradiset; så arg, som magi ster HBjemmerdahl förliden söndag sade på pre: dikstolen; så arg, att han pvelat slå ibjel Gud, om han bara kunnat)., — Det var förskräck) Ordagrant efter en Jäsareprest J-—n I IL. stift,