Aftonbladet – 14 september 1842, sida 2

Jag häpnade då hon nämnde mitt verkliga pemn. Hon märkte min bestörtning och fortfor. Ferdinand, ni behöfver icke förställa er för mig. Tro mig, jag önskar uppriktigt er lycka: den är mig så dyrbar som min egen. Jag var förtjust öfver denna försäkran och den innerliga ton hvarmed den uttalades. Jag tog mig derföre noga tll vara att icke låta mina känslor förleda mig att yttra hennes mnarn, hvilket skulle hafva väckt sömngångerskan. Huru lång stund vi samtalade, vet iag ej; ty minuterne flögo bort, såsom om de haft vingar. Slutligen beredde hon sig till att gå; men innan hon afligsnade sig, frågade hon, om jag ville uppfylla den bön, bon ämnade göra rnig. Ifrigt och med passion försäkrade jag, att jag ville uppfylla hvarje hennes önskan, så vidt det stod i min makt, och besvor henne att uttala den. Hon bad mig då att jag skulle gifva henne min ring, såsom ett minne at denna stund. Ringen, som hon begärde, var en mycket ganamal familjrelik, af juveler, och så högt värderad af mig, ait jag till och med åt benne icke lemnade den utan saknad. Men hvem förmår neka till den älskades första bön? Jag drog den hastigt från mitt finger och satta den sjelf på hennes sköna, hvita hand. sDå oi härnäst ser denna ring på mitt finger sade kon, med plötslig, sällsam och nästan förskrsekamde högtidlighet, eså stänk på ert löfte. Gissa till mina önskningar och uppfyll dem samvetsgraniit, äfven om jag, icke skulle uttalad dem.n Vi stodo då framför nichen, der altaret Ber fan 4 fanns. 2