Aftonbladet – 14 september 1842, sida 2

dörren. Ena lätt rysning, den jag Mkväl snart undertryckte, hindrade mig från att genast insläppa min nattliga gäst; och knackningen upprepades högre. Jag tog pistolen under armen och ett ljus i handen samt nalkades den väl tillriglade dörren. I detsamma hörde jag bakom mig ett svagt rop och, då jag vände mig om, mötte mina blickar ett qvinligt väsen, söm höll på att inträda i rummet genom en iöndörr, som goldes bakom tapeten. Hon bar en slöja sällsamt broderad med silfverstjernor; bennes figur och utseende påminde mig lifligt om den bild jig skidat i drömmen. Ett ögonblick såg jag tvifvelsamt -och med bestörtning på henne; men snart blef jag trygg då hoh vek slöjan från ansistet och — och Adelaide stod framför mig! Den ö!verraskning jag erfor var nära att ge sig juft i ett utrop; men hon lade fingret på sin läpp, såsom ett tecken till tystnad. Kammarens hemlighetsfulla gåta var nu löst för Mig. Ade laide var sömngångerska. Min fasa för andeverldea förbytties nu i en arnan förskräckelse, icke mindre plågsam, den der förstörde den sällhet, som närvaron af mitt bjertas älskårinna under ardra omständigheter skulle hafva skänkt. Hu ru lätt kunde icke mina kamrater uppvakna, och hvilken förlägenhet och bvilket obehag skulle icke medvetandet af detta besynnerliga möte :romkalla hos Adelaide, mig sjelf och oss alla! Denna 010 blef i ögonblicket der allrådande känslan hos mig, jag meddelade den åt henne, men bon jog och sade: ny ,Var lugn, kära Huwald. De sofvsnde skola icke störa OSS.P