Aftonbladet – 14 september 1842, sida 2

RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. ETT AFTAL FÖRKLARAS OGILTIGT, MEN PÅFÖLJDEN DEREST AFTALET ICKE UPPFYLLES GILTIG. , Detta har bokstafligen skett uti de rättegångar, hvarem pedanstäende berättelse handiar, och af hvilka den förstaslutades så, att-en person.;förklarades icke skyldig ait fullgöra det åtagande. bvarom han ingått aftal, och den sednare sås gtt ban förklarades skyldig att utgifva ett vite Hör det han icke fullgjort bemälde sitt åtagande, , Huruvida den första domen, som befriade per: sonen från uppfyllandet af sitt aftal, bör anses rättvis eller ej är en sak, hvarom de lagkloke synts mindre eniga, och dei är icke heller denna dom, som gifvit anledning till målets pubiicerande. Den sednare domen deremot, som utan afseende på den första, ålade bopom att utgifva vitet, bar mycket frapperat dem, som derom tagit notis, emedan man i allmänhet föreställer sig, att då en person icke lagligen är skyldig att uppfylla en förbirdelse, så bör han väl ock vara fri från all laglig påföljd, för det han icke gjort hvad han icke behöfde göra. De flesta torde finna det svårt att öfvertyga sig, det högsta domstolen i sitt sednare utslag verkligen träffat det rätta, och afsigten med måilets refererande är naturligtvis icke heller att böja opinionen hvarken för eller emot. Det synes imedliertid, att bryderiet vid bedömande af närvarande speciella kasus något minskas, om man brukar den försigtigheten, att vid pröfningen af sista domslutet helt och hållet abstrabera från det förra, emedan man eljest lätteligen kommer på den betänkligheten, att det sednare utslaget upphäfde det förra, nemliger på det såttet, att det i sjelfva verket kom på ett ut om den sökta personen uppfyllde sin förbindelse eller utgaf det stipulerade vitet. Tar man sig tillvara för derna sammanblandning, och icke låter sig fasthållas vid opinerandet om rättvisan — LÄ emm ET 5