Aftonbladet – 12 september 1842, sida 2

MORGONPROMENADEN. AF CLAIRE DE BARINS. Ea morgon i Juni månad, då kejsarinnan Josephine var på Malmaison, föll det henne in att ensam göra en promenad i trakten; en half timma derefter åkte hon i en öppen kaleche på vägen åt Saintgermain. På något afstånd från Pecq råkade hon en kärra, som drogs af en arbetshäst. På förnyade rop af Dargens (kejsarinnans lakej), att köra ur vägen, svarade bonden blott med ett dumt leende, och fortfor att köra midt på vägen, sittande helt förnöjd i sin korgryss. På Josephines befallning körde hennes kusk, Dulac, om honom, så noga och skickligt, att han i svängen med flit körde fast och kastade kärran omstjelpt åt sidan. Josephine blef rädd, befalide att stadna och steg: utur. I samma ögonblick kom bonden upp, hvilken ej stött sig det ringaste i fallet, och nalkades nu ursinnig till kalechen. Ar ni sårad ?, ropade kejsarinnan. Jo, det felades blott att jag Vore sårad till! svarade bönden näsvist; kom det räcker länge, så skall man snart få se, att de nykläckta herrskaperna skola trampa annat hederligt folk på näsan ... jag kan svära, att det der fruntimret är en leverantörs fru. Kusken, som hörde dessa ord, svängde redan med piskan öfver hufvudet, i ganska tydlig afsigt att dermed gifva den ohöflige en sträng, men välförtjent tillrättavisning. Takejen hade deremot hastat till den sturska bonden, fattat honom i kragen och ställt honom på knä i sanden, men, på ett befallande tecken af Josephine till sitt folk, gick det våldsamma uppträdet ej längre. Den goda furstinnan ville till och med att man hjelpte bonden uppresa kärran, innan hon åter steg i vagn, och aflägsnade sig. Snart var man nära Pecq; vid förbifarten kastade kejsarinnan en blick på ett litet hemman;