Aftonbladet – 10 september 1842, sida 2

vuxen den plats, han begär; han säger tvärtom; att han platt intet förstår sig på att sköta missioner, utan sätter hela sin förtröstan i den punkten till en duglig legationssekreterare; men ham anför till sin fördel, att han icke brukat falla öfverheten besvärlig, att han behöfde någon serskild inkomst för att kunna spara något af sina revenuer, att hans fru har svagt bröst och önskar byta klimat, samt att båda skulle hafva mycket roligt i Berlin, så mycket mer, som de hafva en nära anförvandt i Stralsund; dessa små omständigheter hindra dock icke, att herr kammarherren lika gerna, eller nästan heldre, tar emot en plats i Stockholm, för att få lefva deruppe,. Med ett ord, öfver hvarje rad i dessa bref tycker man sig se det gamla uttrycket phonny soit qui mal y pense, och att sollicitanterne ansågo statens höga embeten och löner såsom ett commune bonum för de adeliga familjerna, hvaraf man borde blifva delaktig i den mån man deraf hade behof, och visat sig modest nog, att icke alltjemnt inkommodera höga öfverheten med sina böner. Utan tvifvel fortfar detta oskyldighetens tillstånd ärnu till någon del hos vår aristokrati, mep så visa dock vissa tidens tecken, att mången, som nu för tiden fikar efter statens löner, väl vet med sig, att han icke har anspråk derpå, utan, liksom våra första föräldrar, blyges för sin nakenhet. Äfven i denna del af Portefeuillen förekommer en relation om katastrofen den 43 Mars 4809; den är mycket utförlig i vissa detaljer, och ehuru anonym, värd att intagas bland de öfriga beskrifningarne på denna minnesvärda dag. Med förbigående af flera rätt intressanta stycken begifva vi oss till det näst sista, hvilket i visst afseende framstår såsom det märkvärdigaste i samlingen och rör närvarande tid. Det kallas: Ur en pensionerad listlöpares anteckningar 1849n, vänder sig kring 1840 års riksdag och utgör en blandning af lögner, med några få likgiltiga uppgifter, som måste förvåna till och med den i riksdagssqvallret bäst hemmastadde. Anmärkningsvärdt finna vi att utgifvaren icke tillkännagifvit hvad trovärdighet ban velat tillägga denna akt. Han säger väl i en not, att den förskrifver sig från en persor, som genom en tidning härstädes (Frej:) meddelat åtskilliga saker, sannolikt för att pröfva läsarens godtrogenhet eller tålamod,, men detta omdöme är för de flesta läsare alldeles otillräckligt. Man kan nemligen deraf icke bestämdt sluta, om utgifvaren ur dessa anteckningar tagit det, som han sjelf anser sannolikt eller icke, och då förf. ej heler är namnpgifven, så finnes ju ingen annan grund för läsarens omdöme än hans egen kunskap om saken, och denna kan ej hos alla eller ens många vara tillräcklig. Skulle den der listlöparen, vara den person vi förmoda och således beryktad för deu konsten att på en aftonstund, endast för nöjet att prata eller radotiera, sätta ihop orimliga sagor, så äga ju ifrågavarande anteckningar platt intet värde annorlunda, än som ett : bidrag till listlöparens egen karakteristik; men det är fråga om hvad detta bidrag kan intressera den, som icke ens gissningsvis kan göra sig föreställning om hvem listlöparen är. Vi hemställa till utgilfvarn hvad följden skulla blifva om man inom den historiska litteraturen upptoge detta sätt att publicera lögner och 0sanningar, utan att angifva källan eller åtminstone med tydliga ord förklara att man sjelf anser innehållet falskt, och om icke åtminstone sådant borde ske i nästa del? Kanske blir annars följden den, att mlistlöparne, sjelfve en vacker dag utgifva portföljer, för att sålunda beqvämligen beljuga sina motståndare, och dertill hoppas, att deras dikter skola, som en viss vaktmästare uttryckte sig, efter en hundra år också blifva ett manuskript., Förmodligen kommer : detta stycke icke att undgå tidningspressens ytterligare uppmärksamhet och vi spara derföre de öfriga anmärkningar, hvartill det ger anledning, för att efter löfte meddela det omrämnda utdraget ur riksrådet Scheffers berättelse om kronprinsen Gustafs qvaliteter: När man nu, säger grefve S., pjemförer H. K. H:s synnerliga och af dess ålder icke väntade framsteg i vissa lärodelar samt dess stora okunnighet i andra, som likväl gemenligen vid samma ålder pläga vara inhämtade, så lärer hvar och en falla på den tankan, hvilken ock är grundad, att Hans Kong! Höghet icke gerna lärer annat, än hvad han utan möda lära kan. Allt hvad således uppå minnet ankommer, anser han snarare såsom lek, än som ett allvarsamt studium, och finnes mindre vidrig derföre. Andra vetenskaper deremot, som fordra förnuftets bruk och som tjena till dess uppbrukande, förekömma honom så osmakliga, att han nödigt hörer talas derom, begifver sig ännu nödigare dertill, bringas svårligen till uppmärksamhet, då de föredragas, och kan nästan på intet sätt förmås att använda deruppå mer än