Aftonbladet – 10 september 1842, sida 2

folkskara beledsagade fursten med önskningar för hans lycka och helsa. Vågen gick snart in i en skog och slutligen ned i en flodbädd, på hvars sidor höga ekar och almar växte. Långsamt och fnysande gingo hästarne framåt på den leriga, af regnet upplösta marken och nedsjönko ofta ända till bringan i vattnet. Det bariskridt framåt, än på flodbädden, än på den derbredvid löpande stigen. Fursten sjöng Muhamedanernes älsklingshymn: la illah illallab hans följe upprepade i chorus sångens sista ljud, echot förklingade i en vild, dyster harmoni, och vidt hördes de sorgliga tonerna. Jag var sorgsen till mods, ty harje steg aflägsnade mig från vänner och fädernesland, och mina utsigter voro att bortsörja mitt lif i egenskap af en rå Lesghiers slaf och att dö i kedjor, under mitt lands fienders förbannelser och hån. Vi drogo vidare, men naturen var sig ständigt lik: höjder, klippor, berg och dystra skogar. vÄro vi snart vid målet?, frågade jag min reskamrat; Tschetschenzen pekade med piskan framåt och sade: pvi skola nu rida öfver den der höjden, och sedan är det ej lingt Då vikommit upp på höjden utbredde sig en ling, vidsträckt slätt för oss; solen sjönk ned, fursten gjorde halt, och vi stego af. Man frambar en kopparskål och ett lerfat till honom att tvätta sig i; hästarne sammankopplades; jag fick befallning att sätta mig, men de rättrogne samlade sig till bön före solens nedgång. Främst knäböjde fursten på en liten, brokig matta, bakom honom hans följeslagare på sina utbredda filt kappor, hvar och en mumlade för sig sjelf er bön, endast Gasi uttalade med hög, halfsjungande röst sitt Bismillah och Elhamidu De nyss så vilda och trotsiga ansigtena antogo ett uttryck af allvar deh ödmjukhet, blickarne voro sämkta mot marker, händerna bhopknäppta öfver gördeln. Solstrålarne smögo mellan trädens grenar, öfvergöto den vida slätten med.guldglans