Aftonbladet – 2 september 1842, sida 2

utt konferenserna först började i slutet 3f Juli)g ty det är rådgifvarnes pligt, att göra Konungen oppmärksam på detta grundlagsstadgande, äfven om de antoge, hvilket H. M. allena kan afgöra, att det ej var tid att inhemta ett regerivgsutlåtande. De hade försigtigtvis och äfven pligtenligt bordt, såsom skäl för uppskof, göra Kunungen uppmärksam uppå det åsidosättande af Norses rättighet i följd af föreningen, som iznebars deri, att dess Regerings betänkande öfver frågan: icke långt förut blifv.t inbemtad, äfvensom deri: att denna icke långt förut, såsom behsrndlad i Svenskt statsråd, efter Riksaktens ö blifvit gjord till föremål för föredragning i kombineradt statsråd. De hade, i hvarje förhållande, äfven om frågans afgörande på det hela icke kunnat uppskjutas, och kommissariernas utnämnande mist gå förut, likväl bordt yrka, att Norska Regeringens utlåtande mitte inhemtas; hvilket bevisas deraf, att Hans Maj:t proprio motu den 1 Augusti, eller 6 vector efteråt, behagade anbefalla ett sådant utlåtandes afgifvande. Då de icke yrkat detta, hade de så mycket heldre i enlighet med 435 och 30 SG af grundlagen i det kombinerade Statsrådet den 30 Juni, bordt inlåta sig i saken (hvilken, enligt 8 a Svenska Regeringsformen, måste hafva blifvit dem meddelad, då detta var ett Svenskt-Norsk: Statsråd, samt de måtte känt den under d. 49 Juni dem meddelade deklaration af s. d.) och då iakttagit rikets värdighet och intresse genom åberopande af den Norska Regeringens den 3 Aug. gjorda förslag, om en serskild Norsk Kommissaries utnämnande (i likhet med hvad för Sverge beslutades) vid sidan at den för begge rikena gemensamme. De borde äfven gjort Korungen uppmärksam på den Norska Regeringens, sf honom bifallna, framställningar af den 46 Nov. 4838 och 6 Dec. 4839, såsom Will saken hörande. Huruvida afgifvandet af det första memorandum i denna sak, d. 29 Juni 48539, blifvit beslutadt i ministerielt Statsråd, och om H. M. Konungens resolution d. 43 April 4835, ang. Norska Statsministerns deltagande i de:ta hade blifvit iakttaget, borde väl äfven varit föremål ör statsråds-afdelningens behandling i samma Statsråd. : Kommitteen har serskildt tagit under öfvervägande, huruvida det efter omständigheterna skulle kunna låta sig göra att, i stället för Riksrätt, anmäla vederbörande Konungens rådgifvares förhållande, så vidt sådant rörer det kombinerade Statsrådet d. 30 Juni 4844 och hvad dermed står i närmaste förbindelse, tili Odelsthingets ogillande. En sådan mellanväg emellan ansvarighets-lagen och ful!l ansvarsfrihet visar sig väl tillämplig efter Kommittens åsigt, då man betraktar, att det måste bero af Odelsthinget, till och med vid de tillfällen, då vederbörandes brottslighet kunde anses bevisad, att taga i betraktande omständigheterna, för ait be-döma om det allmännas väl kräfver ett i lag bestämdt ansvars åläggande eller icke. Eiter en sådan förutsättning hafva äfven flera föregå ende Odelsthing handlat. De förseelser, som in casu öfverklagas, för hvilka högre straff är böter förmodligen icke kunna komma i fråga, hafva efter allt utseende utan afsigt tillkommit; och ifrån den stund de blifvit af vederbörande kända, hafva desse med möjligaste omsorg och ifver sökt att alhjelpa desamma. Till en del har detta äfven lyckats; ty en Norsk Kommissarius bar haft anledning att handla i saken, såvidt det angick frågan om ratifikationen af Konventionen d. 23 Aug. sistl. år, samt att deltaga i de serskilda underhandlingarne angående fyrar och båkar; hvartill kommer, att det icke är bevisligt att Norge, om det serskildt bliivit representeradt, under sistnämnde förhandlingar, skulle erhållit ytterligare fördelar, än de redan ernådda. Kommitteen skulle möjligen, om föremålet för denna sak hade varit något annat än det är, låtit sig bestämma af dessa betraktelser; men då det här gäller en ådagalagd olikhet i behandlingen af Norges intressen vid sidan af Sverges, i förhållande till en utländsk makt, i hvilka ämnen alltid måste erfordras den högsta uppmärksamhet å de ansvarige rådgifvares sida, så har Kommitteens pluralitet (7 mot 2) icke vågat att i detta ärende tillstyrka någon afvikelse ifrån lagens fulla ansvar. Kommitteen anser sig således, hvad angår de Norske rådgifvarne, böra tillstyrka: att Riksrätt, enligt Ansvarighets-lagen af den 7 Juli 1828, S Litt. f, dekreteras mot Statsminister Due och Statsrådet Schouboe, för deras förbållande i denna sak. (Slutet följer.) TVISTEN OM ARFSRÄTTEN TILL v. FERSEN