Aftonbladet – 2 september 1842, sida 2

nade rikenas namn mleda nnderhandlingar med Danmark, utan att de norska rådgifvarne på det hela, eller den norska regeringen cerskildt, blifvit i saken hörde; 2) att den dåvarande norske statsministern, nuvarande riksståthållaren Lövenskjold, efter att hafva fått del af det första memorapdum till Danmark angående denna sak, och derigenom förmodligen blifvit uppmärksam uppå, att dettas föremål rörde begge rikena, icke genom föredragning i norskt statsråd, utverkade hos Konungen, att saken måtte behandlas af finansdepartementet och den norska regeringen, i likhet med hvad som skett för Sverge; icke en gång meddelade detta till den öfriga statsrådsafdelningen och norska regeringen, för att sätta den i stånd att förbereda ett betänkande i ämnet; 3) att finansdepartementet, som genom norska statsministern meddelades den, af rikenas generalkonsul på Helsingörs tullkammare nedlagda protest, af denna anledning olyckligtvis vände sig till svenska finansdepartementet, för att få upplysningar, hvaraf följden blei att intet svar erhölls (?), i stället att vända sig till norska statsrådsafdelningen eller till utrikes-ministern, eller att åtminstone sedermera, då det syntes att ej svar från svenska sidan skulle erbållas, vända sig till de sistnämnde autoriteter eller till den norske statsministern; 4) att den norska statsrådsafdelningen icke i statsrådet den 30 Juni 1844 gjorde Konungen uppmärksam på grundlagens 538, och på det hela icke uppfyllde dess grundlagsenliga pligter: 5) att den norska statsrådsardelningen icke genast till den norska regeringen meddelade deklarationen af den 49 Juni, samt icke utverkade kommunikati;n af protokollet den 30 samma månad. Dessa orsaker visa, att ställningen måste tilläknas dels de norske rådgifvare, dels andre personer och omständigheter. I afseende på de förste erkänner kommitteen, att den Kongl. norska regeringen på det hela, och de Kongl. norska rådgifvare i allmänhet, med de ofvanföre anförde undantag, i denna sak bevarat fäderneslandets värdighet och intresse med insigt, ifver och kraft. Det under nummer 2 och 3 öfvänför utmärkta kan kommittåen endnstFokun men icke tillägga någon synnerlig vigt; ehuru det wisserligen förekommer, som statsministerns serskildta ställning till d:plomatiska eller ministeriella sakers behandling, i följd af H. M. Konungens tillkännagifvande til statsrådet den 43 April 4835, borde väckt hans uppmärksamhet på memorandum, och derigenom tillika på riksaktens 5 och sistnämnde Kongl tillkännagifvande; äfven som, att finansdeparte: mentet kunde hafva förelagt norska regeringen den protest, hvilken blifvit departementet meddelad. Hvad deremot beträffar punkterna 4 och antager man, att de Norske rådgifvarnes, Statsminister Dues och Statsrådet Schouboes derunder ådagalagda förbållande varit stridande mot deras grundlagsenliga pligt, och kommittga öfvergår således till en bevisning deröfver. Kommitteen väcker likväl dessförinnan upp märksamheten uppå, att Finansdepartementet förs! den 34 Juli emottog deklarationen af den 48 Juni och protokollet af den 30 Juni; att det redan den 3 Aug. gjorde anmälan om en Norsk kommissaries utnämning; att resolution deröfvei redan afgafs den 41; att förnyad framställning, då den utnämnde kommissarien icke åtog sig uppdraget, skedde den 47; hvarpå den 21 — allt i samma månad — resolverades; så att inom en tid af 48 dagar samma sak, tvenne gånger varit behandlad af den Norska regeringen och Norskt statsråd af Konungen i Stockbolm af. gjord. Sammanställes nu bärmed, att deklara tionen af den 49 Juni och protokollet af der 30 s. m, först den 29 och 34 Juli tillhanda kommo Norska regeringen, alltså efter 6 och 4 veckors förlopp, synes genast, att en snabb expedition i detta hänseende skulle hafva satt der Norska regeringen i stånd, att i rättan tid fram komma med sin anmälan af den 3 Avug., hvar till dea blott behöft 3 dagar, och utan tvifve äfven att, innan konferenserna sist i Juli begynte inkomma med sin framställning angående saker på det hela. Regeringen mottog befallning derom den 44 Augusti, och redan den 26 s. m, agaf den sitt första betänkande, således blott 4? dagar efter resolutionens utfärdande. Denna underlåtenhet att sörja för eller utverka (på sät! citaterna utvisa, att det stått i deras makt) den snarast möjliga sändning af deklarationen och Protokollet, måste således anses hafva väsendt ligen bidragit till, att Norge icke i verkligheter representerades vid konferensen, och att des: rätt och fördel dervid icke tillräckligt blef iakt I tagen. I Men icke endast indirekt, äfven direkt hafv: nämnde rådgifvare i Statsrådet den 30 Juni åsi dosatt deras grundlagsenliga pligt. De hafv nemligen icke tillstyrkt, att enligt grundlagen 138 frågans afgörande måtte anstå, så at I Norska Regeringens utlåtande kunde inhemtas linnan resolutionen afgafs. I detta afseende kar lingalunda komma dem till godo, hvad de först I Statsrådet den 43 påföljande Sept. anfört till proto I kollet, neml. att nämnde grundlagsstadgandes slut I mening förutsätter såsom vilkor, att nödvändig Theten af sakens hastiga afgörande icke. finnes