Aftonbladet – 1 september 1842, sida 2

nde kunde väl tåla någon motsägelse. Det viar i alla fall att denna är otydlig och behöfver förbättring. Och då vi här ånyo iskomma oå frågan, om rättigheten så anmärkes i förbigående, att det ej synes fullt billigt, det alla som ej betala 227, Rdr i bevillning äro från omröstning uteslutne. Denna uteslutning har förmodligen skett i en så kallad konservativ anda och för att underlätta förslagets antagande hos Regeringen; men det är i sig sjelf ej rättvist, då den mindre bemedlade delen i församlingen lika väl kan bafva intressen att bevaka som den förmögnare. En medeiväg kunde här vinnas derigenom, att de, som ej betala 2 !, Rdr i bevillning, finge förena sig flere om en fu! mäktig, som då röstade för deras sammanlagda egendom. Fullkomligt rätt skulle Konungens Befailningsbafvande visserligen hafva i sin invändrirg mot 12 S, deri det föreslås att verkställigbet af socknestämmebeslut, der skyndsamhet erfordras, ej må uppehållas genom besvär, der ej ändringssökandet blefve onyttigt — fullkomligt riktig säga vi, vore denna invändning och de derför framställda skälen, om ej den i förslaget tillagda klausulen — derest ej ändringssökandet derigenom blefve onyltigt, innefattade ett tiulräckligt värn emot missbruket. Nu måste man deremot å andra sidan besinna, att så vida icke en slik rättighet medgifves sockenstämma, tjezade ofta dess beslut till intet, åtminstone för dganska många fall der de åsyfta ordnings vidmakihållande. Konungens Befallningshafvande i Calmar anför väl, att icke någon civil embetsmyndigbet i landet äger en sådan rättighet att verkställa et fattadt beslut innan det vunnit laga kraft; men han synes härvid hafva glömt, att sådant dagigen sker uti otaliga fall, t. ex. vid Stockholms poliskammare, hvars beslut i frågor, som angå Sundhetsoch renhållningspolisen, förekommande af eldfara, m. m., nästan alltid verkställas, utan afseende på anförde besvär. Vi anse det nödvändigt att erinra sig denna omständighet och det nis:an förundrar oss, att Konungens Befallningshafvande i Calmar, som sjelf i lera år varit polismästare i Stockhoim, kunnat förbise densamma, äfvensom att de tidningar, hvilka förmodligen för iörfattarens skull strött öfver hela betänkandet de amplaste loford, kunnat så helt och hållet förbise densamma. Hvad vi ännu hafva alt yttra i anledning af detta betänkande, avgår den del af iöreslaget, som för utbildande af kommunalinrättningar, är nästan den vigtigaste; nemligen om sockennämdes, kommunens förvaltande afdelning. Det är ock i denna punkt, som Konungens Befallnirgshafvande i Calmar synes oss varit minst Jyckiig, men för att icke för länge hvarje gångipröfva läsarens tålamod, skole vi taga oss friheten behbandia detta uti en serskild artikel. FS