Aftonbladet – 1 september 1842, sida 2

nn At — som i bländande glans svirrar förbi, intresserar bonom föga; det är denna i halfdunkel insvepta, som väcker hans begär och förhoppningar, det är dessa halft beslöjade damer, med elegant turnyr och ironiskt leende på läpparne, som låta honom finna aftonen nöjsam, som komma honom att slå sig ner på den första bästa stol, för att sittande, i större maklighet fortsätta sitt kriticerande. I Paris får man allt för pengar, till och med en stol, för att med desto större maklighet kunna promenera, om också blott med ögonen. Några steg längre bort, och en stenbänk inbjuder alla till hvila, som icke vilja kosta på sig en stol. Bänken är en endast liten, och det är så många menniskor, som icke bafva tre sous öfriga för en stol. Dessa sten eller jernsäten vinna knappt ett ögonkast af den förnäma verlden. Så afsöndrar sig öfverallt armodet från rikedomen, förmodligen för att man bättre skall kunna skilja begge åt. Sjelfva Paris, som i så hög grad erkänner indivicualiteten, kan icke frisiga sig från denna ruptur i samhällsförbundet. Men vi vilja vända oss til andra sidan af boulevarden. Här ser man mer herrar, än damer, öfverhufvud mindre lejon än på förra sidan. Här ligger Opera Comique, Theatre de Varietes, snedt emot stora operan — se der skilnaden mellan de begge sidorna. Uti ingen stad lemna väl tear trarne en tillförlitligare måttstock för bedömandet af deras besökare, än i Paris. Likasom stora operan med sitt praktfulla yttre har liten inre balt, likaså är det lif den i sitt qvarter framhåller; likasom den komiska operan med sin mindre glans utvecklar mera sanning, mera konst, och öfverhufvud erbjuder en fastare basis, större