Aftonbladet – 1 september 1842, sida 2

NÅGOT MERA OM KOMMUNAL-INRÄTTNINGARS BEFORDRANDE MEDELST REFORM AF FÖRFATTNINGEN OM SOCKENSTÄMMOR OCH KYRKORÄÅD; anledning af Konungens Befallningshafvandes i Calmar betänkande. Vigten af det ämne, hvårom här är fråga, förazleder oss till den förmodan, att våra läsare redan inhemtat innehållet af det i Tisdagens och gårdagens Aftonblad införda utdrag at ofvannämnde betänkande, och att derföre ett vidlyftigare upprepande af de serskilda punkterna, i och för de anmärkningar vi ytterligare hafva att framställa, är öfverflödigt. Vi hafve redan i inledningen förklarat, att vi anse det för en förtjenst i. samma betänkande, att hafva varnat emot ett upplåtande åt sockenstämma af någon så vidsträckt rättighet till lagstiftning och beskattning, bvarigenom dess förordnanden kunna komma att intränga på statsmakternas och de redan utfärdade allmänna lagarnas område, eller störa den enhet i rättigheter och skyldigheter, hvilken nödvändigt måste förutsättas såsom ett af de första vilkoren för ett borgerligt samhälle under gemensam grundlag oeh styrelse. I enlighet härmed synes oss äfven den invändning ganska välgrundad, som Kon:s Befallningshafvande framställer emot förslaget att tillerkänna sockenstämmas öfverenoskommelser, i och för ordnings och sedlighets vidmakthållande, en tvångsmakt inför yttre rätt, nemligen såvidt dessa öfverenskommelser skulle innehålla något om viten och straffbestämmelser utöfver allmänna lagens stadganden eller der lagen ej tillåter deras förordnandeg. Dettå inträffar otvifvektaktigt, på sätt Konungens Bef:de äfven omnämnt, t. ex. uti stadgandet af serskilda viten emot bränvins förtärande. Deremot skulle vi tro, att så vidt de ifrågavarande öfverenskommelserna, utan inskränkande af den frihet, som hvarje till myndige ir kommen individ äger att åtnjuta inom lagstadgade gränser, endast åsyfta att tillvägabringa en tillsyn och vård, att redan befintliga ordningslagar hållas i helgd, hvilket också lärer blifva der enda cch rätta förklaringen på hvad som bör förstås med ordnings vidmakthållande; och så vidt de endast afse reglementariska föreskrifter till vinnande häraf, så är deras erkännande til åtlydnad och efterlefnad både nödvändigt och nyttigt. Iakttager man denna skilnad, så försvinner i och med detsamma den anledning till farhåga, som Kon:s Bef:de i Calmar visar för sockenstämmas rättighet att öfverlägga om den all männa ordningen och sedligheten i landet; och detta är ju redan vunnet, när man betänker, at! allt hvad en sockenstämma kan besluta såsom allmän författning, stridande mot lag, i sig sjel hvarken är bindande till åtlydnad, eller kan nigonsin vinna laga kraft, äfven om icke besvär deremot blifvit specielt anförda. Hvad Konungens Befallningshafvande i Calma) yttrat om 40 eller grunden för afgiftens utgå