Aftonbladet – 31 augusti 1842, sida 2

na, slingrande vägen, då en iskeller kornblixt med ens upplyser de svarta klipporna, ceh man om en stund, då man kommer längre fram, till venster ser hafvets skummande vågor och framför sig de skyhöga bergen eller den okända vägens slingrinpgar. Då känner menniskan sig i sanning odödlig, och då hennes tankar och hennas bjerta äro fattade af en öfverväldigande id6, så ser hon, att afgrunden kan uppsluka kroppen, men att tankan med själen går fri till Gud. Det finnes ögonblick i lifvet, då hvarje ord är ea hädelse mot det heligaste, och derföre kalla vi en sådan stillhet en högtidlig tystnad. — Och högtidlig var äfven den tystnad, som Tarjel och Assatiani iakttogo. Stormen hade redan gått till hvila, en skön morgon uppsteg, Rion upprullade sig lik ett vackert band för deras ögon, då solens uppgång manade dem till bön. Denna sed, att bedja så väl vid solens uppgång, som då månen visar sig på himlen, iakttages bide af muselmän och kristne i Orienten, och rörde mig alltid djupt. Då Tarjel och Assatiani på tredje dagen nalkazes Modzimet, stego de med hela sitt följe af hästarne och gingo till fots till martyrernes grafvar. Det är rågot skört att se under strid uppvuxna män, som injaga fruktan då de hafva svärdet i banden, nedlägga vapnen och den af vapnen bärledda stoltheten vid kyrkans port ech med kristlig ödmjukhet nalkas herrans altare. Vapenbröderne biktade, sfbörde messan och mot080 Herrans lekamen och blod invid den för em öppnade martyrgrafven, Hör svuro de bvardra ännu en gång broderskärlek, och Tarjel Jade: moch om å min sida någon olycka träfar Assatiani, så må straffet för detta brott drabba mig och hets min sligt; detta svär jag vid Herrsns heliga lekamen och blod samt vid de seliga martyrernes blod, efter Davids och Kontantins fro Eno upphängd silfverhard, omsiuande ett svärd, en skänk af den en gång ryktvare Lewan Dadian till martyrernes graf, för let har, på deras förböner, blifvit räddad untan ett förrädiskt anfall af den dåvarande Ko. ungen af Imeretien, föll, just då Tarjel yttrade ie sista orden, ned för hans fötter af någon 0