enahanda anhållan om stämning å majoren grefv Hans von Fersens förenämnde arftagare. Sedan, i anledning af hvardera utaf berörde an sökningar, Kongl. Hofrätten serskildt beviljat och låti utfärda stämning å enkefru grefvinnan Lovisa vor Fersen, samt herr kammarherren grefve August Gyl denstolpe till den 45 nästpåföljde April, hafva kä randerne, uti samma dag afgifven, af dem samfäld underteknad libell, hufvudsakligen anfört, att, efte hvad käranderne förmodade, första och väsendtliga ste inkastet emot deras talan skulle hemtas frår stadgandet uti 5:e punkten af testamensordninger den 3 Juli 1686, som innehöll: aatt derest testatori: Yöreskrifna vilkor skulle på något sätt expirera, de borttestamenterade bör, efter allmän lag, vid der sista åtnjutarens död aktas såsom annan dess ocon ditionerade egendom; men att beröre paragraf i den föråldrade författningen desto mindre kunde förevarande sak lägga hinder för kärandernes in. stämde anspiåk, som vid omförmäldte förklarande 1 författningen uttryckligen blifvit fästad den förut sättning, att, rörande det borttestamenterade godset ieke vidare något stadgande funnes i sjelfva stiftelse brefvet; samt att, om än nämnde stadgande i testa mentsordniogen i sednare tider blifvit af högsta lag. skipande makten tillämpadt, sådant inträffadt i af. seende å en fideikommissförfattning, tillkommen der tid, 4686 års testamentsordning ännu gällde, och hvilken stiftelse alltså, i följd af Korgl. förordningen den 5 April 1739, som specielt angick nämnde testamentsordning, ovilkor!igen bordt efter den. samma afdömas; men en annan fråga vore nu, huruvida en dylik tillämpning kunde ega rum i af. seende å ett testamente, som ej blott tillkommit, sedan 1686 års testamentsordning upphört att gälla såsom lag, utan äfven i sine speciella stadganden föreskrefve ett bestämdt undantag från samma författning; att vid utvectlingen af hufvudgrunderne för käromålet, hemtade dels i synnerhet från det omtvistade testamentets innehåll, dels ock från de testementsoch arfslgar, bvilka vore gällande den tid, detsamma upprättades, käranderns ansågo sig böra fåsta uppmärksamhet å den vigtig2 :omständighet, att, ehuru fideikomissbref i allmänhet plägade förutsätta en everldelighet i de testemente rade egendomsrnes fideikomissnatur. det ifrågaveran. de, af grefvinpan von Fersen upprättade likväl emot vanligheten innehöll en tydlig föreskrift om successionen för det fall, ett ezendomarnes fideikomissögareskep upphörde, nemligen i slutet af första punkten, rörande Steninge gård och gods: att, i händel. so grefvinnans bägge söner eflidit utan manlig afkomme, skulle, om hennes dotter Anna Sophia då lefde, hon tega godset på lNifstids-besitining; men om hon vore död, vid den nyss supponerade händeisen, att ingen manlig aftomma funnes, skulle godset afkläda sig fideikomissnetur och såsom annan arfvejord delas icke blott mellan sista innehafvarens närmaste arftagare, utan, såsom käranderne nu yr kade, emellen stiftarinnans samtliga afkomlingar, Demligen både hennes dotters barn och de bägge söneraes alla efterlemnade arfvingar af qvinnolinien; hvilket ock stadgades i den puukt af testamentet, som rörde Ljungs gård och gods; att, om enligt hvad käreanderne trodde sig hafva anledning förmoda, å vederdelosidan härvid skulle invändag, att, innan nyssberörda stadgande finge tillämpas, den händelse nödvändigt skulle hafva först inträffat, att bägge sönerne och deras manliga afkomlingar aflidlt och fideikomisset derefter koromit i deras systers hand, få att endast hennes besittning deraf skule medföre verkställighet åt den successionsordning, som stiftatinnan oskiljsktligt förenat med sitt stadgande om upphörande af egendomarnes fideikomissnatur, förekomma dock deremot, dels att berörde förutsättnicg 1 sig sjelf vore så föga rimlig, att den ej, utsn tvång af den mest bestämda ordalydelse, kunde antsgas, dels cck att en sådan ord:lydelse slldeles saknades, enär testamentet icke på något sätt bestimdt inre hölle, att den i slutet af nyssomförmälda punkter föreskrifne, af kärsanderne yrkade succession skulle iakttagas blott för det enda fall, att stiftarinnans dotter bade, under någon, om än aldrig så kort, tid innehaft fideikommisset. Grefvinnsn von Fersen hade dock tvertom i 4:sta punkten af testamentet icke yttrat annet, än att, om dottren lefde, då bäg2e sönerna och deras manliga descendenter eaflidit, hon skulle tega fideikomisset, och att, efter hennes död, godset skulle afkläda sig all fideikommisnatur och såsom szfvejord skiftar, hvarigenom ealltså tydligen vore stadgadt, att, efter manliga ättens utgång, dottrens död, men icke nödvändigt hennes possession af fideikommisset skulle utgöra vilkoret för egendomarnes skiftande emellan samtliga descendenter af stiftarinnan, hvilket ännu tydligare uttrycktes i den punkt af stiftelsen, gom angick Ljungs gård, och der, för den händelse, att ej blott bägge sönerne och devas manliga afkomme, utan äfven dottren aflidit, orden lydde: att Ljunas gård, äfvensom Stezinge, skulle efter lsg delas emellan dottrens och hernes bröders efterlemnade arfvingar; och åberopades såsom ett hufvudskäl för kärandernes påstående, att, i både A1:sta och 2:dra punkterne af testamentet, fidei kommissägareskapens upphöranda och egendomarnes skiftande såeom arfvejord exellan stiftarinnans samt liga arfvingar blifvit stadgade såsom oskiljaktiga föreskrifter, hvilka ömsesidigt utgjorde vilkor för hvarandras inträdande i verkställighet; bvarförutan kä randerne anmärkt, att den åsigt vederparterne må